Presentbutiken på det nyöppnade Fotografiska i Berlin är luftkonditionerad, tyst och ödslig. För den som besöker platsen med minnen från dess tidigare liv som konstnärskollektivet Tacheles, väcker den starka känslor av förlust och nostalgi. Det som en gång var en av Europas mest kompromisslösa konstnärskooperativ har förvandlats till ett internationellt kedjekoncept, lika standardiserat som vilket globalt varumärke som helst.

Fotografiska, som ursprungligen grundades i Stockholm, har expanderat till flera städer och finns nu etablerat i Berlin, Tallinn och Shanghai. Museet och restaurangkonceptet har gjort sig känt för sin glossiga estetik och kommersiella framgång. Men för dem som minns vad som tidigare fanns på samma plats i Berlin, representerar omvandlingen något mer djupgående än bara en ny konstinstitution.

Byggnaden där Fotografiska nu huserar var en gång ett judiskt lyxvaruhus som bombades under andra världskriget. Efter Berlinmurens fall 1989 tog konstnärer över ruinen och skapade Tacheles – ett kulturellt fristadsområde som kom att symbolisera det fria, kreativa Berlin som växte fram i murens kölvatten.

På vårterminen 1996 var platsen fortfarande ett pulserande center för alternativ kultur. Studenter och konstnärer från hela Europa sökte sig dit. När man klev av S-Bahn-tåget på Bahnhof Friedrichstraße och gick över den sandiga bakgården mot Tacheles enorma ruin, möttes man av en helt annan värld än dagens välputsade kulturinstitution.

På gården fanns eldslukare, konstinstallationer och spontanteater. Det fanns en rå energi där allt handlade om att skapa tillsammans, utan kommersiella överlägg. Konstnärer från olika länder och discipliner möttes i ett utrymme där kreativitet och självuttryck stod i centrum, inte ekonomisk vinning.

I byggnaden låg baren Zapata, mörk, rökig och fullständigt levande. Den har nu ersatts av Fotografiskas designade presentbutik där turister med kameror om halsen vandrar mellan dyra fotoböcker. Kontrasten kunde knappast vara större mellan det spontana, gränslösa konstnärskollektivet och det kontrollerade, kommersiella konstrum som finns där idag.

Året efter 1996 köptes området upp av ett fastighetsbolag, vilket markerade början på slutet för Tacheles som fritt konstnärsrum. Processen är välkänd i urban utveckling: konstnärer och bohemer flyttar in i nedgångna områden och gör dem levande och attraktiva. Fastighetsbolag och investerare ser potentialen, köper upp fastigheterna, och de ursprungliga kulturutövarna prissätts bort.

Resejournalisten Bobo Karlsson beskrev fenomenet träffande i sin bok ”Urban safari”, där han döpte sitt Berlinkapitel till ”Send in the clowns”. Titeln anspelar på hur konstnärerna och de kulturella pionjärerna fungerar som förtrupperna i en gentrifieringsprocess som de själva sällan drar nytta av ekonomiskt.

Berlin har länge varit en symbol för denna typ av urban transformation. Efter återföreningen blev staden ett magnetsområde för konstnärer från hela världen, tack vare låga levnadskostnader och överflöd av outnyttjade utrymmen. Stadsdel efter stadsdel har genomgått samma förvandling: från rått och alternativt till polerat och dyrt.

Tacheles motstod länge utvecklingen. Konstnärskollektivet kämpade juridiskt och publikt för att få behålla sitt utrymme, men slutligen vann fastighetsintressena. Efter långa juridiska strider evakuerades de sista konstnärerna 2012. Området genomgick sedan en omfattande omvandling som kulminerade i Fotografiskas öppning 2023.

Transformationen av Tacheles till Fotografiska är ett tydligt exempel på hur kulturella institutioner kan användas som verktyg i urban utveckling. Konst och kultur ger legitimitet och glans åt kommersiella projekt, men frågan är vad som går förlorat när det spontana och gränslösa ersätts av det kurerade och kommersiella.

För dem som besöker Fotografiska idag utan förkunskap om platsens historia, framstår det säkert som en attraktiv, välskött kulturinstitution. Men för dem som minns Tacheles väcker besöket frågor om vad slags kulturliv vi vill ha i våra städer, och vem det är till för.

Samtidigt fortsätter det kreativa Berlin att existera, om än på andra platser. Nya fåror plöjs där det gränslösa fortfarande får leva, åtminstone tills nästa våg av investerare upptäcker potentialen. Cykeln av kreativ förnyelse och kommersiell exploatering fortsätter, en ständig katt-och-råtta-lek mellan kulturutövare och fastighetskapital i den moderna storstaden.