En dag stannade tiden för Jonas Fröberg. Klockan nitton och tjugoåtta lade den av. Batteriet i det gamla Siemens-uret ovanför hans soffa tog slut, ett ur som en gång i tiden dekorerade väggen på Masonitefabriken i hans uppväxtort Rundvik. Den enkla händelsen blev startskottet för en reflektion över hur vår relation till tiden har förändrats på djupet under de senaste decennierna.

Det som slog honom var att denna situation aldrig skulle ha kunnat inträffa för 20 år sedan. På den tiden när klockan fortfarande hängde i fabriken var tiden nämligen gemensam, inte individuell som den är idag. Varje individ bar inte på sin egen version av sanningen om vad klockan var, utan alla delade samma referenspunkt.

Järnvägens revolution skapade gemensam tid

Den gemensamma tidens era föddes ur en praktisk nödvändighet. När järnvägen rullade ut över Sverige med ånglokens tunga, rytmiska andetag blev den gamla ordningen ohållbar. Innan dess hade solen styrt, vilket innebar att klockor i Göteborg låg 24 minuter efter Stockholm. Detta fungerade när samhällen var relativt isolerade från varandra, men när tågen skulle gå enligt tidtabell blev en enhetlig tidsstandard nödvändig.

Perrongernas stationsur blev officiella tidgivare och varje samhällsinstitution av rang fick sin offentliga klocka. Detta var inte bara en teknisk lösning utan också en symbol för industrialiseringens genomgripande förändring av samhället. Tiden blev något som samhället ägde gemensamt, inte något varje individ förhöll sig till på sitt eget sätt.

Fabriksklockan styrde hela samhället

På Masonitefabriken i Rundvik fanns systemet perfekt representerat. I fabrikens rödteglade verkstad satt ett centralur som styrde alla industrins runda klockor. Dessa kallades ”slavar” och fick varje minut en elektrisk impuls från moderklockan uppe på elverkstan. När centraluret tickade fram tog inte bara fabriksklockorna ett steg, hela Rundvik gjorde det.

Fabrikens ångvissla tjöte över samhället när klockan slog 07, 11, 12 och 16. Den sista signalen var särskilt betydelsefull för barnen i samhället. De hängde över sina cyklar i klungor och väntade på signalen som betydde middag – åtminstone för arbetarbarnen. Tjänstemannabarnen åt en timme senare, då ingen vissla tjöt. De levde redan då i en mer individuell och obevakad sfär, en förebådare av vad som skulle komma.

En pensionerad elektriker berättar hur slavklockorna ibland hoppade ur systemet. Då rykte han ut med ett batteri och gav dem en elektrisk stöt, som med en hjärtstartare, för att återföra dem till kollektivets gemensamma tick-tackande. Metaforen är slående – individer som tillfälligt förlorat kontakten med kollektivet återfördes till gemenskapen.

Från kollektiv till individuell tid

Efter ett halvt sekel hade Siemens-uren gjort sitt. De togs ner runt millennieskiftet och lades för skrotning i en trälåda. Ur denna låda räddade Jonas Fröberg klockan som nu hänger i hans vardagsrum, fortfarande doftande av den trygga Masonitedoften – jord och bark och lite vanilj.

Fabrikens slavur ersattes av billiga plastklockor med batterier. Tiden blev individuell och mer tvivelaktig. När som helst kunde den stanna, som den gjorde i Jonas Fröbergs vardagsrum. Risken för att bli ur synk med kollektivet blev plötsligt en vardaglig realitet.

Offentliga klockor har successivt försvunnit ur stadsbilden. Nu förutsätts alla ha sin egen tid i mobilen – en tid som paradoxalt nog styrs centralt via digitala nätverk men upplevs som individuell. Inte ens SJ:s tågvärdar väcker längre passagerare på nattågen. Alla förväntas ha sitt eget tidsmätningsinstrument.

Den moderna paradoxen

När Jonas Fröberg sätter in ett nytt batteri i sitt Siemens-ur börjar tiden gå igen, men nu efter hans mobiltid. Reflektionen mynnar ut i en paradox som kännetecknar vår samtid: Aldrig har tiden varit så individuell, men samtidigt aldrig så centralstyrd. Vi bär alla våra egna klockor, men de synkroniseras alla mot samma osynliga master.

Förändringen från gemensam till individuell tid speglar en större samhällsutveckling där kollektiva strukturer successivt ersatts av individuella lösningar, ofta med en teknisk infrastruktur som skapar en illusion av autonomi samtidigt som beroenden flyttas till nya, mindre synliga plan.