Northvolt handlade hela tiden om att ”fake it till you make it”

I oktober 2024 drog Volvo Cars sig ur samarbetet med Northvolt. För många i Skellefteå kom beskedet som ännu en chock i en lång rad av krisbeskeder. Dödsfall och arbetsplatsolyckor hade rapporterats, och viktiga samarbetspartners hade en efter en övergett projektet. Ett halvår senare, i mars 2025, var konkursen ett faktum. Över 100 miljarder kronor hade försvunnit, flera människor hade mist livet och tusentals hade lockats flytta till norra Sverige för att sedan stå utan jobb.

Nu granskar den erfarne ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt hela historien i boken ”Northvoltfallet” på förlaget Volante. Lindstedt, som tidigare skrivit om oljeberoende i ”Svart jord” från 2008, är väl rustad att dissekera en av Sveriges största industrikrascher i modern tid. Boken på 264 sidor fungerar tidvis som en ren bladvändare, där ekonomisk thriller möter sträng moralism.

## Från finansthriller till moralisk uppgörelse

Boken består av två tydliga delar. Först skildras uppgångsfasen, där Lindstedt med noggrann precision följer hur företagsgrundarna Peter Carlsson, Harald Mix och Paolo Cerruti lyckas locka allt fler investerare ombord på sin kapitalkarusell. Denna del läses som en ren finansthriller. Sedan kommer upplösningen, där Lindstedt träder fram som en obeveklig moralist som kräver svar på hur det kunde gå så snett.

Projektet verkade från början både logiskt och nödvändigt. Världens batteriproduktion är koncentrerad till få händer i Sydostasien, samtidigt som hela världen ropar efter den ”gröna omställningen”. En stor batterifabrik på europeisk mark framstod därför som samhällsviktig. Men mellan vision och verklighet gapade en avgrund.

## Tesla-erfarenhet som lockbete

Både Peter Carlsson och Paolo Cerruti kom från Tesla och hade sett hur mediahajp faktiskt kunde resultera i produkter som konsumenter ville ha. Teslas bilar signalerade samtidigt lyx och miljömedvetande. De satte igång en investeringsspiral efter samma mönster, en strategi som förutsätter ”fake it till you make it” – något alla inblandade var medvetna om.

Trots den höga riskprofilen fick Northvolt mycket snabbt med sig tunga aktörer som Volkswagen och Goldman Sachs. Lindstedt skildrar både den välgrundade ekonomiska verklighet som fick dessa investerare att se Northvolt som en samhällsviktig satsning, och den sinnesförvirrade tjurrusning som pågick på insidan av företaget.

## Volkswagens desperata läge

För Volkswagen var Northvolt en möjlighet att återupprätta förtroendet efter avgasfuskskandalen. Den tyska biljätten hade på egen hand undersökt möjligheten att köpa kobolt från en kinesiskägd gruva i Kongo, men upptäckte förhållanden som var omöjliga att försvara. Många av arbetarna var barn, och enligt kinesiska chefer på plats var arbetet så giftigt att arbetarna dog före 25 års ålder. Produktion i norra Europa framstod då som ett betryggande alternativ.

Från utsidan såg Northvolt fantastiskt ut – det var framtiden. Men enligt anonyma källor citerade av Lindstedt såg anställda inifrån snart att det var ”fake”. Som en källa uttrycker det: ”Det var aldrig ett batteriföretag, snarare ett pr-marketing company.”

## När verkligheten kom ikapp

Allt fungerade fram till den faktiska etableringen i Skellefteå. Det storskaliga och överdrivna borde i efterhand ha varit varningssignaler, men tolkades istället som trovärdighet i samtidens finansvärld. Elon Musk-effekten och en allmän entreprenörsförgudning satte rationalitet på undantag.

Produktionen kom aldrig riktigt igång. Leveranser uteblev. De kinesiska maskinerna fungerade aldrig, de tekniker som flögs över var allt annat än hjälpsamma och manualerna var bara på kinesiska. Lindstedt vädrar, liksom andra som skrivit om saken, sabotage. När Volkswagen till slut drog sig ur tog de över fabriken i tyska Salzgitter istället.

## Krävande rättslig uppgörelse

En av Lindstedts skarpaste iakttagelser är att det ännu inte blivit någon rättsprocess kring den ekonomiska sidan av Northvoltkraschen, trots att processer pågår kring dödsfall och arbetsskador. Han ställer den kritiska frågan: ”Varför verkar så många välja att sopa hela affären under mattan och bara gå vidare?”

Lindstedt menar att politiken kommer lindrigt undan i debatten. Svenska ministrar och deras agerande nämns bara i förbifarten, trots att de borde ha ett ansvar att ta. När finansmännens roller är avslöjade kommer Lindstedts hårda slutsats: världen har helt enkelt inte de mineraltillgångar som fordras för en jämn ”grön omställning” – åtminstone inte med dagens batteriteknik.

## Kollektiv hallucination

Lindstedt kallar rakt på sak en sådan utopi för ”kollektiv hallucination”. Den omställning som pågår präglas av en populistisk av-på-politik där bonusar och statsstöd kommer och försvinner över en natt. Även kärnkraftsförespråkarna lever, med Lindstedts ord, ”i det blå”.

I bokens slutskede varnar Lindstedt för att vi kanske ser början till stora råvarukrig i en sönderfallande värld. Han pekar på Trumps invasion av Venezuela och blockeringen av Hormuzsundet som exempel: ”Om stormakterna i stället för att skala ner sina teknologiska drömmar, tvärtom sätter i gång en världsomspännande maktkamp om de begränsade naturresurser som återstår – är risken för krig och katastrof uppenbar. Kanske är det detta vi nu ser inledningen på.”

Lindstedts bok är en viktig och välskriven uppgörelse med en av Sveriges största industrikrascher. Den ställer obehagliga frågor om hur moderna kapitalism, politiskt ansvar och klimatomställning fungerar – eller snarare inte fungerar – tillsammans. För Skellefteå och de tusentals drabbade är historien om Northvolt långt ifrån över.