Bröderna Coens moderna och skojiga tolkning av Odysséen från det amerikanska södern har befäst sig som en av de mest lyckade filmadaptionerna av det antika verket. ”O brother, where art thou?” från 2000 förflyttar Homeros episka hjältesaga till 1930-talets Mississippi och blandar humor med allvar på ett sätt som fortsätter att fascinera publik och kritiker.

Historien om Odysseus hemresa har inspirerat filmskapare ända sedan filmkonstens barndom. Den franske filmpionjären Georges Méliès skapade redan i början av 1900-talet den fyra minuter långa kortfilmen ”The mysterious island”, där han sammansmälte två av de mest dramatiska avsnitten från Odysséen – den erotiska fångenskapen hos nymfen Kalypso och det mer brutala mötet med cyklopen Polyfemos.

Under årens lopp har Homeros verk tolkats i otaliga riktningar. Mycket sandal- och svärdaction har förstås producerats, men det har även resulterat i mer ambitiösa verk. Den grekiske regissören Theo Angelopoulos skapade 1995 det storstilat pretentiösa dramat ”Odysseus blick”, där en nutida hemvändare försöker fånga det sargade Balkans verklighet med kulmen i det belägrade Sarajevo.

Det var dock Joel och Ethan Coen som skulle visa sig ta fasta på de humoristiska inslagen i den episka äventyrssagan på ett sätt som få andra lyckats med. Filmarbrödrerna plockar upp arvet från Méliès lekfulla tillvägagångssätt och flyttar Odysséen till den amerikanska södern under depressionsåren, till tonerna av deltablues, bluegrass och gospel.

George Clooney gestaltar i en av sina mest charmiga roller den snabbkäftade kedjefången Ulysses Everett McGill. Den pomaderade bedragaren flyr tillsammans med två olycksbröder, spelade av John Turturro och Tim Blake Nelson, undan rättvisan i Mississippi. Han frestar sina kumpaner med löften om en nedgrävd skatt, men i själva verket vill han bara återförenas med sin förargade hustru Penny, spelad av Holly Hunter, i Ithaca, Mississippi.

Att förflytta den antika hjälteepiken till den amerikanska depressionen och förvandla den till en sepiafärgad pikaresk berättelse förblir ett genidrag. På ytan framstår filmen som en ren pojklek där trion stöter på en rad märkliga karaktärer och situationer. De möter en gitarrist som nyss sålt sin själ till djävulen, jagas av en spöklik sheriff, övermannas av en enögd bibelförsäljare som utgör Coens tolkning av cyklopen Polyfemos, hamnar mitt i ett Ku Klux Klan-möte och förförs av hypnotiskt sjungande tvätterskor vid en flod.

Men under den komiska ytan finns betydligt mer substans än vad som först möter ögat. Filmen rymmer en lågmäld men träffsäker skildring av den amerikanska söderns mörka sidor – orättvisor, rasism och rovkapitalism. Bröderna Coen lyckas väva in dessa allvarliga teman utan att tyngas ner av dem, vilket vittnar om deras skicklighet som filmskapare.

Dessutom är filmen späckad med eleganta korshänvisningar till både klassiskt filmnörderi och amerikansk kulturhistoria. Regissörerna hyllar allt från Preston Sturges lättsamt engagerade trettiotalsfilm ”Med tio cents på fickan” till Mervyn LeRoys allvarligare ”Jag är en förrymd kedjefånge”. Även John Steinbecks litterära skildringar av depression och fattigdom ekar genom berättelsen, liksom den ikoniska farmarmålningen ”American gothic”.

Transformationen av Homeros flertusenåriga verk till en festlig feel good-upplevelse kanske inte framstår som den mest uppenbara tolkningen av det antika eposet. Men i bröderna Coens händer blir just denna transformation smått oemotståndlig. Kombinationen av humor, allvar, visuell stilkänsla och ett minnesvärt soundtrack har gjort att filmen åldrats med värdighet.

Bakom den arkaiserande titeln ”O brother, where art thou?” döljer sig vad som av många betraktas som den hittills bästa och mest originella filmtolkningen av Odysséen. Filmen visar att antika berättelser kan översättas till nya sammanhang utan att förlora sin kraft, samtidigt som de får säga något relevant om den tid och plats de förflyttas till. Bröderna Coens förmåga att balansera underhållning med substans har resulterat i ett verk som fortsätter att locka nya generationer av tittare, mer än två decennier efter premiären.