Under andra hälften av 1800-talet genomgick Stockholm en dramatisk demografisk förändring. Befolkningen tredubblades från 90 000 till 300 000 invånare, och människor från landsbygden strömmade in till huvudstaden i jakten på försörjning och ett bättre liv. Det var en tid då fotografi som ny teknologi började demokratiseras, och Stadsmuseet i Stockholm presenterar nu en fascinerande utställning som kastar ljus över denna epok genom sina invånares ansikten.

”Stadens ansikten” bygger på ett omfattande forskningsprojekt där tiotusentals fotografier från perioden 1860 till 1930 har digitaliserats från museets magasin. Genom att använda artificiell intelligens och avancerad ansiktsigenkänning har forskare lyckats identifiera tidigare anonyma personer på bilderna och ge dem tillbaka sina identiteter. Det som tidigare var namnlösa ansikten har nu blivit människor med dokumenterade levnadsöden.

I museets samling finns 400 000 porträtt bevarade från denna tid. Väggarna i utställningen är täckta av en mosaik av ansikten som representerar ett tvärsnitt av det dåtida samhället – från adelsdamer och grosshandlare till pigor och fabriksarbetare. Här finns butiksbiträden, skådespelare, brudpar, tjuvar och barnfamiljer sida vid sida.

Fotografiets demokratisering under denna period innebar en revolution i hur människor kunde dokumentera sina liv. Tidigare hade det varit konstiga som avbildade de förmögna och berömda genom målningar. Men med fotoateljéernas spridning över Stockholm blev det plötsligt möjligt även för vanliga arbetare att låta sig porträtteras. Att besöka fotografen blev en högtidlig händelse, ofta förknippad med viktiga livshändelser som bröllop eller studentexamen.

Men för alla var inte kameran ett frivilligt val. Fotografiet blev också ett redskap för statlig kontroll och övervakning. Särskilt tydligt blir detta i de polisiära albumen som ingår i utställningen. Omkring förra sekelskiftet fanns det två besiktningsbyråer i Stockholm – en för kött och en för prostituerade. Kvinnor som misstänktes för ”lösaktighet” kunde plockas in av sedlighetspolisen och transporteras till byrån i Gamla stan för kontroll av könssjukdomar. Kriterierna var vaga: att vara ute efter klockan elva, vistas på vissa gator eller vandra fram och tillbaka i grupp kunde räcka.

Forskningsprojektet har kunnat återskapa hela livsöden genom att kombinera ansiktsigenkänning med arkivmaterial. Ett exempel är Emma Lovisa Ahlström, en ung kvinna som först dök upp som oidentifierad i sedlighetspolisens album. Genom AI-tekniken upptäcktes att hon förekom på flera andra bilder i olika sammanhang, ofta i polisiära register. Via Rotemansarkivets databas med personuppgifter om stockholmare kunde forskarna följa hennes både äventyrliga och sorgliga levnadshistoria.

Ett annat exempel är en pojke på ett klassfoto från Maria folkskola. Han dyker upp igen i polisens album, misstänkt för cykelstölder. Genom ansiktsigenkänning kunde han identifieras som Karl Valter Eriksson, och ytterligare information om honom och hans familj kunde spåras i arkiven.

Fotografierna i utställningen varierar kraftigt i karaktär. Många är iscensatta med kulisser och fantasifull rekvisita, vilket var vanligt i fotoateljéerna. Andra är mer dokumentära – bilder på barfota och okammade barn i trasiga kläder, fotograferade för att dokumentera stadens slum och elände. Kameran användes alltså både som medium för självpresentation och som verktyg för social dokumentation och kontroll.

Utställningen visar även föremål från fotoateljéerna, inklusive rekvisita och handboken ”Råd för alla som ämna låta fotografera sig”. Där rekommenderas pärlband och genombruten spets, medan pomada i håret ska undvikas eftersom det får ljust hår att mörkna på bilderna. Detaljerna ger en inblick i hur medvetet människor förberedde sig för att bli porträtterade.

Den digitala kartläggningen av ansikten belyser också maktstrukturer i samhället. Ligapojkar, lösdrivare, kriminella och prostituerade fotograferades betydligt oftare än andra samhällsgrupper. Deras porträtt användes för att identifiera, sortera och övervaka. För dem var fotografi inte en högtidlig händelse utan en del av ett kontrollsystem.

Själva utställningen på Stadsmuseet är relativt liten och omfattar bara några få kvadratmeter. Vidden av det omfattande forskningsprojektet hinner inte riktigt komma till sin rätt i det fysiska rummet. Däremot fungerar utställningen som en ingång till den betydligt mer omfattande boken ”Porträttfotografi som material, metod och minne, 1860–1930” som ges ut av Stockholmia, där forskarna mer djuplodande resonerar kring sina resultat och metodologi.

Projektet representerar en viktig utveckling inom digital humaniora, där ny teknik gör det möjligt att utforska historiska material på sätt som tidigare varit omöjliga. Genom att kombinera AI-baserad ansiktsigenkänning med traditionellt arkivarbete kan forskare återskapa sociala nätverk och livsbanor för vanliga människor vars historier annars skulle ha förblivit dolda.

”Stadens ansikten” visas på Stadsmuseet i Stockholm fram till den 29 februari 2027. Trots utställningens begränsade fysiska omfattning erbjuder den en fascinerande inblick i Stockholms historia och visar hur teknik kan hjälpa oss att återupprätta kopplingar till försvunna liv och ge röst åt de som historien annars skulle ha glömt.