I början av juni utbröt våldsamma kravaller på nytt i Belfast. Maskerade unga män satte eld på bilar och bostadshus längs Crumlin road, en historiskt känslig gata i staden. Ingen miste livet, men flera familjer såg sina hem brinna ned. Den utlösande faktorn uppgavs vara att en sudanesisk flykting försökt knivmörda en irländsk man i närheten. Med en rasistisk logik gjordes därefter alla med mörkare hudfärg kollektivt ansvariga för händelsen. De flesta av de attackerade familjerna hade afrikansk bakgrund, och flera hade bott i området i flera decennier.

Kravallerna hade förberetts på sociala medier, särskilt på plattformen X. Bland de som spred propaganda syntes högerextremisten Tommy Robinson, som befann sig i Moskva vid tillfället, samt plattformens ägare Elon Musk som delade Robinsons inlägg till sina 240 miljoner följare. Män över 18 år uppmanades att klä sig i svart och ge sig ut på gatorna ”stridsberedda”.

För den som följt utvecklingen i Nordirland sedan tiden av ”The Troubles” väcker adressen Crumlin road tydliga kopplingar. Gatan fungerade tidigare som en gränslinje mellan katolska och protestantiska kvarter. Före Långfredagsavtalet 1998 hade katolska familjer varit måltavlor för våld. Nu är offren nya, men våldets geografiska mönster är bekant. En viktig fråga är hur detta våld vaknat till liv igen, och Brexit är en del av svaret – men det finns fler trådar som leder till dagens situation.

Svenska opinionsbildare har ofta haft svårt att förstå betydelsen av händelserna i Nordirland. Den nordliga provinsen Ulster har länge fungerat som ett laboratorium för demokratiska metoder att lösa upp gamla konfliktlinjer och utveckla verktyg för att hantera sekteristiskt våld. Den katolska kampen för lika rättigheter påverkades tidigt starkt av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Besöker man Bogside i Derry, Nordirlands näst största stad, kan man se väggmålningar med demonstranter som kräver ”one man, one vote” eller porträtt av Martin Luther King bredvid lokala hjältar som Bobby Sands, som dog i hungerstrejk. Katoliker identifierade sig med svarta amerikaner, eftersom de utsattes för liknande förtryck. Valkretsar ritades om för att minska deras politiska inflytande, de hänvisades till sämre bostäder och utestängdes från arbetsmarknaden.

En ickevåldsrörelse började ta form på Nordirland runt 1967, men möttes med brutalt våld. Marsch efter marsch slogs ned med stenkastning och misshandel, medan den protestantiskt dominerade poliskåren RUC passivt såg på. Övergreppen uppmuntrades öppet av protestantiska aktivister som pastor Ian Paisley.

Patrick Radden Keefes reportagebok ”Säg intet”, som kom på svenska 2020, räknas som en av de viktigaste böckerna om perioden. Den fokuserar främst på IRA:s nätverk och aktioner. Både boken och den uppmärksammade tv-serien med samma namn fungerar som en grundkurs i ”The Troubles” och visar hur politisk idealism snabbt kan förvandlas till sin motsats. Radden Keefe visar att flera veteraner inom Provisoriska IRA ursprungligen var medlemmar i ickevåldsrörelsen.

I slutet av 1960-talet var den klassiska IRA på väg att försvinna. Men det omfattande våldet mot civilbefolkningen fick organisationen att växa igen, särskilt efter Blodiga söndagen 1972. Då sköt brittiska fallskärmsjägare ihjäl 14 obeväpnade demonstranter i Bogside. Befälhavare för styrkorna var general Frank Kitson, känd för att ha krossat Mau Mau-gerillan i Kenya under kolonialkriget. Han använde samma metoder i Nordirland.

En viktig brytpunkt kom 1987 med bombningen i Enniskillen, då IRA ”av misstag” dödade elva personer. Händelsen gjorde tydligt att vanliga människor fått nog av våldet. En svaghet i Radden Keefes bok är att han förbigår det uthålliga fredsarbete som pågick parallellt, drivet av folkrörelser och kyrkor. Central i detta arbete var John Hume från det katolska Social Democratic Labour Party, inte Sinn Féins Gerry Adams.

Boken nämner inte heller den omfattande opinionsundersökningen 1990, ”A Citizens’ Inquiry”, organiserad av olika folkrörelserepresentanter. Den gav politikerna en kalldusch. Intervjuade från alla läger sade samma sak: det var viktigt om Nordirland tillhörde Storbritannien eller Irland, men frågan kom på femte plats – efter vård, skola, arbetstillfällen och bostäder. Alla partier fick bakläxa. Åtta år senare var Långfredagsavtalet på plats.

Avtalet blev möjligt bara eftersom både Storbritannien och Irland då var EU-medlemmar. Men Långfredagsavtalet öppnade också för att Nordirland en dag kan bli en del av Republiken Irland, om en folkomröstning ger tydligt utslag. Den möjligheten är central i den nya dialogboken ”For and against a united Ireland”, av Fintan O’Toole och Belfast Telegraph-journalisten Sam McBride. O’Toole lutar åt ett enat Irland, McBride åt motsatt håll. Men boken är intressant eftersom den visar hur ett rationellt samtal om viktiga sakfrågor hela tiden funnits.

De två författarna är överens om att Republiken Irland i dag har bättre ekonomi än Nordirland, och har utvecklats mot ett mer multikulturellt samhälle där kyrkans makt snabbt rullats tillbaka. 55 procent av nordirländarna röstade mot Brexit, eftersom de inte ville ha tillbaka en befäst gräns över ön. Regionens ekonomi går dåligt, och att bli en del av den för närvarande framgångsrika irländska ekonomin framstår alltmer lockande för många.

Men denna utveckling skrämmer vissa grupper. ”The Troubles” lämnade efter sig ”stående reservarméer” i både katolska och protestantiska utsatta områden, främst män som fram till freden fann mening i att ingå i paramilitära strukturer. Plötsligt blev de överflödiga, men våldskapitalet hade de kvar. En del växlade in det i kriminalitet, något som skildras i den uppmärksammade irländska polisserien ”Blue lights”.

Men efter Brexit har de paramilitära grupperna åter börjat rekrytera. Enligt uppgifter i The Guardian från juni förra året är de i dag fler än 10 000 – med flest medlemmar på den lojalistiska, pro-brittiska sidan.

Det är dessa grupper som nu aktiveras i de rasistiska kravaller som återkommit under de senaste tre åren, entusiastiskt understödda i sociala medier. Våldet exploderar längs samma gator som för 50 år sedan, men nu är måltavlorna andra familjer som ”inte hör dit”. Samma högerextrema grupper som kampanjade för Brexit, som ett sätt att bryta upp den pluralistiska demokrati som var fredsprocessens själva mål, sätter nu sina verktyg i de gamla förkastningarna som åter står öppna.

Det är här dessa krafter ser en möjlighet att krossa det öppna samhälle de avskyr. Men utan kunskap om historien bakom är det svårt att urskilja hur faran verkligen ser ut. Nordirlands erfarenhet av att bygga fred och pluralistisk demokrati efter decennier av sekteristiskt våld är unik och viktig. Den visar både möjligheterna med långsiktigt fredsarbete och hur bräcklig freden kan vara när gamla strukturer återaktiveras och nya hatbudskap sprids via moderna plattformar.