I den amerikanska politiska debatten rasar för närvarande en intensiv strid om rösträtten, där president Trumps senaste utspel om påstått fusk i valet 2020 har bemötts av kritik från olika experter. Inför mellanårsvalen i november har den republikanska strategin blivit alltmer tydlig: att stärka kontrollen över de tjänstemän som administrerar själva röstprocessen, försvåra för minoriteter att utöva sin rösträtt, och framför allt att mobilisera religiösa väljare genom att placera Gud i centrum av den politiska diskussionen.

Religionen har blivit ett allt mer framträdande tema i amerikansk politik. Republikanernas starkt religiöse talman Mike Johnson har uttalat att novembervalet står mellan Gud och djävulen. Trump själv talar om att landet nu måste återförenas under Gud. Strategin bakom denna retorik är tydlig enligt politiska analytiker – de kristna högerväljarnas mobilisering har identifierats som avgörande i flera delstater, och partiets spinndoktorer använder alla tillgängliga medel för att nå denna väljargrupp.

I de sociala medierna återkommer ständigt hänvisningar till den amerikanska lojalitetsförklaringen till flaggan, ”Pledge of Allegiance”, som barn läser i skolan. Förklaringen innehåller orden ”one Nation, under God”, vilket av vissa används som bevis för att USA skulle vara ett kristet land, och att de som talar om religionsfrihet därmed skulle stå för något motsatt.

Det ironiska i dessa hänvisningar är att få av dem som citerar förklaringen verkar känna till namnet Francis Bellamy, trots att det var han som skrev den ursprungliga texten 1892. Bellamys bakgrund och motivationer ger en helt annan bild av vad förklaringen egentligen syftade till att uttrycka.

Bellamy var, liksom sin far, baptistpastor och djupt påverkad av den religiösa väckelse som svept genom USA under tidigt 1800-tal, känd som ”the Second Great Awakening”. Denna rörelse hade ett starkt socialt budskap där kampen mot slaveriet var central – slaveri ansågs vara en dödssynd. Historiker som David Goldsmith har i verk som ”America aflame” argumenterat för att just de religiösa gruppernas ovilliga att kompromissa i kampen mot slaveriet var en viktig bidragande orsak till det amerikanska inbördeskriget.

När Bellamy, som också var övertygad socialist, skrev sin version av lojalitetsförklaringen menade han att amerikanerna hade glömt varför inbördeskriget överhuvudtaget hade utkämpats. Flaggan representerade ju nordstaternas flagga som hade segrat över Södern. Därför lydde hans ursprungliga version: ”Jag svär trohet till flaggan och den republik den står för, en odelbar nation, med frihet och rättvisa för alla.”

Texten var medvetet fokuserad på inbördeskrigets resultat. Republiken hade segrat över sydstaternas Konfederation. Nationen hade visat sig odelbar trots sydstaternas uppror. Och det övergripande målet var ”frihet och rättvisa för alla” oavsett hudfärg. Hela förklaringen handlade om vilka värden som hade segrat i kriget och som nu höll på att glömmas bort. Det var anmärkningsvärt att en vänstersinnad man kunde få igenom att alla amerikanska skolbarn varje morgon skulle läsa en antirasistisk appell, men den tidens politiska klimat gjorde det möjligt.

Sedan 1892 har Bellamys ursprungliga text reviderats vid flera tillfällen. Det senaste och kanske mest betydelsefulla tillägget kom 1954 när president Eisenhower och kongressen lade till orden ”under Gud” i texten. Det är en intressant fråga vad Francis Bellamy själv skulle ha sagt om denna ändring. Som baptist var han en glödande försvarare av religionsfriheten och höll därför medvetet Gud utanför sin lojalitetsförklaring.

Det finns en påtaglig ironi i att amerikanska skolbarn varje morgon läser en text som ursprungligen skrevs som en antirasistisk uppmaning av en kristen socialist. Om denna historiska bakgrund skulle bli allmänt känd bland den kristna högern i USA, skulle det kunna leda till en omvärdering av hur man använder ”Pledge of Allegiance” i politisk retorik.

Situationen illustrerar de risker som uppstår när religion blandas in i politiken på detta sätt. När man öppnar den religiösa lådan mitt i den politiska debatten kan man aldrig vara säker på vad som flyger ut. Historien visar att religiösa texter och symboler kan ha betydligt mer komplexa och ibland oväntade ursprung än vad de som använder dem i politiska syften är medvetna om.

Den pågående debatten om rösträttsfrågor och mobiliseringen av religiösa väljare inför mellanårsvalen visar hur central religion har blivit i amerikansk politik. Samtidigt visar historien om ”Pledge of Allegiance” att de symboler och texter man använder för att stödja en viss politisk agenda kan ha en betydligt mer mångfacetterad bakgrund än vad som framgår vid en ytlig granskning.