Christopher Nolans senaste film ”The Odyssey” har blivit en omdiskuterad succé som lyckats föra över en av västerlandets grundmyter till den vita duken på ett sätt som får publiken att strömma till biograferna. Filmen har väckt debatt på flera fronter, från frågor om historisk korrekthet till djupare filosofiska diskussioner om tidens natur och civilisationens sköra fundament.

Bland de kritiska rösterna finns de som ifrågasätter filmens historiska trovärdighet. Hade verkligen de grekiska bronsåldersrikena för tretusen år sedan tillgång till så avancerade fartyg som visas i filmen? Enligt historiska källor verkar dock svaret vara ja. Men som kritiker påpekar rör det sig om en bronsåldersmyt, vilket gör diskussionen om exakt historisk noggrannhet något missriktad – det vore som att debattera vilken hjälm guden Tor bar.

Det som framträder som filmens mest fascinerande dimension är Nolans fortsatta utforskning av tiden som tema. Detta har varit en återkommande tråd genom hela hans karriär, från science fiction-verken till det tidigare mästerverket ”Dunkirk”. Frågan om vad tiden är och vad den gör med oss genomsyrar även ”The Odyssey” på flera nivåer.

En särskilt talande detalj är scenen med Cyklopen som äter människor. Här skymtar en referens till Francisco Goyas berömda målning av Saturnus, den romerska tidens gud som förtär sina egna barn. Detta är bara ett exempel bland flera konsthistoriska referenser i filmen, där även Théodore Géricaults ”Medusas flotte” från 1819 får sin plats. Dessa intertextuella referenser berikar filmens lager av betydelse och placerar berättelsen i en längre kulturhistorisk tradition.

Nolan har lagt betydande möda på att skapa en trovärdig skildring av bronsåldern. Samtidigt väver han in sin diskussion om epoken direkt i dialogen, ibland kanske något övertydligt när Odysseus får konstatera att bronsens tid närmar sig sitt slut. Bakom detta ligger en större reflektion över varför ett antal bronsåldersriken faktiskt gick under ungefär vid den tid då ”Iliaden” och ”Odysséen” utspelar sig, i katastrof och brand – precis som Troja själv föll efter Odysseus list med den trojanska hästen.

Historiker har föreslagit olika förklaringar till bronsålderns kollaps. Klimatförändringar har nämnts som en möjlig faktor, liksom invasioner av de så kallade Sjöfararfolken, vilket också refereras till i filmen även om de inte synliggörs i någon större utsträckning. En intressant detalj är att Odysseus vid ett tillfälle identifierar sig själv som del av detta hot. En annan teori, som många forskare anser särskilt trolig, pekar på hur järnbrukets genombrott minskade bronsets värde och därmed upplöste gamla handelskonstellationer, vilket ledde till omfattande konflikter.

Alla dessa historiska trådar finns närvarande i Nolans manus, väl integrerade och förankrade i berättelsen. Men söker man efter filmens centrala budskap framträder en återkommande fras som Odysseus gång på gång återkommer till: hans värld går under eftersom ”de sköra banden mellan människor brutits”. Tilliten, den heliga plikten att ta emot främlingen med gästfrihet – dessa fundamentala värden har satts ur spel.

Trähästen och förstörelsen av Troja representerar i denna tolkning ett grundläggande svek mot de principer som höll världen samman. Odysseus inser att han själv bär skuld för sin egen världs undergång. Inget yttre hot behövdes – förstörelsen kom inifrån. På så sätt blir han en kusin till Oppenheimer, den vetenskapsman som öppnade portarna till helvetet och skrämdes av vad han själv släppt lös, en figur Nolan tidigare porträtterat på film.

För den som vill kan detta läsas som en kommentar till vår egen tid. Genom att bryta sönder tilliten och de humanistiska regelverken, ”de sköra banden mellan människor”, blir vi våra egna värsta fiender. Vi krossar vår egen civilisation inifrån. Detta perspektiv kan förklara varför filmen väckt obehag hos vissa kritiker med mer xenofoba tendenser.

Myterna har alltid handlat om oss själva och vår tid. Nolans ”The Odyssey” påminner oss om detta genom att visa hur en forntida berättelse fortfarande speglar moderna dilemman om tillit, gästfrihet och civilisationens förutsättningar. I en tid präglad av ökande polarisering och minskande tillit mellan människor framstår filmens budskap som särskilt relevant och angeläget.