Lars Ahlins litterära arv och jämlikhetsfilosofi

I en av sina mest betydelsefulla essäer, ”In på benet” från 1970, beskriver Lars Ahlin ett avgörande ungdomsminne. Som sjuttonåring vandrade han genom Sundsvalls ”stenstad” tidigt en morgon med ambitionen att försörja sig på försäljning av ”arbetslöshetsdikter”. I den folktomma staden överväldigades han plötsligt av byggnadernas materiella närvaro.

”Jag såg stadens hårda stadighet och tingens fasta oberoende. Ingen lyrik klingade ur tingen, ingen sammanbindande avsikt eller auktoritet”, skrev Ahlin. I detta ögonblick insåg han att det är människorna som är meningsgivare – inte tvärtom.

Detta var inget depressivt mörker för Ahlin, utan snarare ett uppvaknande. Världens ”frånvändhet” krävde mening, och det är vi människor som måste stå för den. Ett ögonblick som pekar mot mysticismen.

I Gunnel Ahlins biografi ”Lars Ahlin växer upp” skildras denna period ingående. Den unge Ahlin levde ofta utblottad och riskerade till och med sitt liv när han tältade ensam i kylan. Det var under denna tid han, efter en period i ungkommunistiska kretsar, sökte sig till kyrkan och teologin – två utgångspunkter som skulle prägla hans författarskap.

Ahlin brukar beskrivas som den radikala jämlikhetens förkunnare. Ingen annan svensk skönlitterär författare har tagit detta begrepp på lika stort allvar. Vissa kritiker, som Olof Lagercrantz och Ulf Linde, har dock kritiserat det metafysiska draget i Ahlins jämlikhetstanke. Men detta drag är uppenbart i hans starkaste romaner som ”Om” (1946) och ”Natt i marknadstältet” (1957).

I essän ”Den ringastes like” (1949) beskriver Ahlin ytterligare en formativ upplevelse: ”Den grundupplevelse som gång på gång förnyat sitt grepp om mig är upplevelsen av våra olika villkor… Ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan.”

Denna insikt om människors drastiskt olika livsbetingelser ledde Ahlin till socialismen. Intressant nog vände han på Nietzsches kritik av kristendomen som ”slavreligion” och fann i detta begrepp ”en hemlig och orimlig förhoppning” som sedan genomsyrar hans romaner.

Det som gör Ahlins författarskap unikt är hans förmåga att se djupt in i romanfigurernas innersta. Redan från början visar han en förmåga att blottlägga det som personerna själva anser vara fördolt och oåtkomligt. Detta perspektiv förvandlar även den som ser.

Ett talande exempel finns i romanen ”Om”, där huvudpersonen Bengt representerar ”dig som är jag som är vem som helst”. När Bengt lurar den psykiskt sjuka kvinnan ”Stockholmsbåten” att skämma ut sig drabbas han av ett tunnelseende rakt in i hennes värld – och ser därefter sig själv som ett vanskapt monstrum: ”Vad ska man göra om man verkligen är en skit, stod Bengt och upplevde.”

Detta genomträngande tunnelseende är Ahlin-romanernas styrka, särskilt i ”Natt i marknadstältet”, som anses vara höjdpunkten i hans produktiva femtiotal. Sundsvall, som den såg ut under hans barndom, skulle likt Joyces Dublin kunna återskapas ur hans romaner.

I ”Natt i marknadstältet” möter vi genom den unge aspirerande författaren Zackarias en rad fascinerande karaktärer: Gris-Lasse, ”mannen som var Noaks ark”, Garnfärgare Fredriksson, Närkingen, Glada-Frasse och Hedvig. Romanens emotionella centrum utgörs av Leopolds och Paulinas äktenskap, där ”komparationen” – jämförelsens förbannelse – spelar en avgörande roll.

Leopold återvänder i början av romanen från en av sina irrfärder, bitter över att andra har ”klättrat över honom”. Hans kränkthet över att inte själv få stå högst i hierarkin får honom att överge sin familj, något fadersgestalter ofta gör hos Ahlin. Paulinas kärlek är däremot inte romantisk utan ”blytung och förkrossande” – centrerad kring övertygelsen att deras kärlek förändrade dem båda och berörde människans väsen.

Denna kavalkad av människoöden, där varje liv utforskas på djupet trots sina deformationer av världen och ”komparationen”, uttrycker Ahlins kompromisslösa jämlikhetsetos. För honom är jämlikheten inte ett framtida mål utan en redan existerande absolut verklighet – ett grundvärde.

När Ahlin beskriver författaren som ”förbedjare” menar han det bokstavligt. Författaren ”lägger fram människans sak”. För Ahlin är vi skapade jämlika – allt annat är överbyggnad. Genom romankonsten öppnar han dörr efter dörr in i olika liv och visar att dessa erfarenheter finns potentiellt i oss alla.

Ahlins obändiga tro på jämlikheten som människans grundackord kan för många i dag framstå som anstötlig eller främmande. Den är förankrad i en transcendent världsbild. Men även utan att dela hans kristna övertygelse kan man uppskatta en annan insikt: det är bara i romanen som ett sådant djupseende in i andras liv blir möjligt. Vi kan inte förstå varandra så fullständigt annat än genom fiktionens ”som om”.

Att så väsensskilda erfarenheter, alla de människor som utgör en stad – som Sundsvall, som Dublin, som hela världen – skulle kunna mötas och berika varandra på det sätt som sker i ”Natt i marknadstältet” är något som nästan bara kan ske i litteraturen. Det är därför vi inte kan leva utan romaner.