”Omfamnad” på Kulturhuset är mer av kuliss än konst

På Kulturhusets Galleri 5 i Stockholm pågår just nu grupputställningen ”Omfamnad”, som lovar besökarna en unik möjlighet att fysiskt interagera med konsten. Stora affischtavlor utanför utställningen bjuder in till närkontakt – här ska man kunna krama konstverken, klappa på dem, befinna sig inuti dem och bli en del av dem. Konceptet vänder sig till alla åldersgrupper och speglar en allt mer utbredd trend inom samtidskonsten där publiken inte längre bara betraktar konstverk på avstånd, utan förväntas delta aktivt i upplevelsen.

Men när man väl kliver in i utställningsrummet uppstår frågan: är detta verkligen konst i traditionell bemärkelse? Frågan ställs på sin spets i mötet med de fyra konstnärernas platsspecifika installationer som fyller galleriets enda stora sal. Varje verk har placerats i sitt hörn, och det blir snabbt tydligt att verken är beroende av publikens närvaro för att fungera fullt ut. När besökarna försvinner tycks även konstverken förlora sin energi och närvaro.

Detta väcker en intressant diskussion om vad som händer när konsten försöker möta publiken halvvägs. Utställningen befinner sig i en gråzon mellan olika discipliner – en blandning av konst, scenografi, lekdesign, dekoration, performance och kollektivverkstad. Konstnärernas ursprungliga intentioner tycks ha anpassats till vad man tror att mottagaren behöver och förväntar sig. Kanske är just denna kompromiss det estetiska dilemma som följer med interdisciplinär konstpraktik.

Det mest monumentala verket i utställningen är Yasmina Karli Malmstens ”Systrar i sten”, skapat i samarbete med Kulturhusets dekorverkstad. Mot betongväggen reser sig en sex meter hög bergvägg bestående av tre enorma kvinnokroppar. Dessa så kallade jättinnor är byggda av träskelett, hönsnät, lumppapp och murputs, och det tog hela tre månader att uppföra dem.

Det syns tydligt att många händer har varit delaktiga i arbetet med att putsa fram de gropiga, grå kroppsytorna. Resultatet påminner dock om oerfarna skulpturstudiers första försök, där materialet och arbetsmetoden ännu inte har omvandlats till en övertygande gestaltning. Ansiktena har utstående ögon utan ögonhålor och kantigt utanpålagda läpplinjer utan hakparti – som filler i murbruk snarare än genomarbetade porträtt. Istället för att förankras i stenens och kroppens verkliga former upplevs verket mer som en kuliss.

Från golvet, som täcks av ett mjukt myr- och mosslandskap gjort av återvunna textilmattor, leder en grottgång genom berget. Här möts besökaren av jugendliknande träd, silhuettfigurer och fågelsjungande röster. Det är stämningsfullt och dekorativt, men relationen till jättekvinnornas närvaro förblir oklar och gåtfull.

Anna Nybergs installation ”Omfamna/att vara del av” täcker golv och väggar med bomullsduk som målats med expressionistiska penseldrag i alla färger och former. Besökare kan klä sig i mantlar som klippts direkt ur den målade duken, vilket innebär att de bokstavligen kläs i färg, textil, mönster och måleri. Det är en vacker tanke som lockar till deltagande, men som kanske landar mer i kategorin kreativt experiment än fulländad konst. Capen påminner om dem man bär hos frisören, på sjukhuset eller i kyrkliga sammanhang – en estetisk upplevelse nära vardagen.

Sanne Lovén Roléns verk ”Det var inte jag, det var mina armar” tar vid första anblicken ut som en mysig hörna i en mataffär. Här har vardagliga livsmedel förvandlats till stora, sydda mjukiskuddar. Besökare kan sitta på Abbas fiskbullar i hummersås, ligga på Heinz tomatketchup eller krypa ner i en Grebbestads ansjovisburk. Varumärken har blivit kramdjur.

Verket utger sig för att vara konsumtionskritiskt, men denna kritik är svår att urskilja. Snarare förmedlar installationen en tillgivenhet till normalsaltat Bregott och en ömhet för den glatt blickande bläckfisken med chipspåsen på magen. Kommersiella produkter presenteras mer med värme än med ifrågasättande.

Utställningens minsta verk är också det som kommer närmast en traditionell konstupplevelse. Bakom ett himmelsblått sammetsförhäng finns Frida Fjellmans gyllene, bronsgjutna hyenaunge. Den lilla valpen med sina ängsliga ögon av guldgult glas möter betraktaren med en intensitet som saknas i de övriga verken. Man känner sig manad att trösta det lilla djuret.

Tung som en mesopotamisk djurskulptur och söt som en prydnadsfigur erbjuder hyenaungens blick ett verkligt kontaktögonblick med konsten – en påminnelse om vad konst kan vara när den inte tvingas kompromissa.

”Omfamnad” visas på Kulturhuset i Stockholm till och med den 10 januari 2027.