Oro inför ny filmpolitik: ”Inget europeiskt filmland klarar sig på privata pengar”

Den svenska filmbranschen befinner sig i en djup kris. Trots att en ny filmproposition väntas innan sommaren larmar företrädare inom branschen om undermålig finansiering, stagnation och oro för framtiden. Kritiken riktas främst mot den filmpolitik som infördes 2017, när den tidigare rödgröna regeringen övergav det filmavtal som reglerat svensk filmfinansiering sedan början av 1960-talet.

Eva Hamilton, ordförande för branschorganisationen Film- och tv-producenterna, är klar i sin bedömning. ”Den filmpolitik vi har i dag var undermålig redan från start. Därtill är den gravt underfinansierad”, säger hon när DN kartlägger läget i branschen inför den kommande propositionen som kulturminister Parisa Liljestrand förväntas presentera före valet.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Sverige har i dag de lägsta nivåerna av statligt filmstöd per capita i hela Norden. Enligt siffror från Svenska Filminstitutet uppgår stödet till endast 26 kronor per person och år. Det kan jämföras med Norge som satsar 90 kronor och Danmark som investerar hela 95 kronor per invånare. Läget förvärras av att de statliga medlen till svensk filmproduktion inte har räknats upp med inflationen sedan 2016.

Situationen får konkreta konsekvenser för filmskaparna. Manolo Diaz Rämö, en av två ordförande för Oberoende filmares förbund som samlar omkring 150 filmskapare i Sverige, beskriver hur svensk film har stagnerat. Han berättar att förbundets medlemmar märker av den försämrade finansieringen på ett påtagligt sätt – vissa har till och med tvingats överge filmen helt och gått över till andra verksamheter.

Den största oron gäller dock framtiden. ”Mest oroliga är vi för den nya generationens filmskapare, att de som är nya och oetablerade ser film som ett omöjligt yrkesval. Tröskeln har blivit jättemycket högre. Det är kanske inget som märks just nu, men om tio, femton år kommer det att märkas”, säger Diaz Rämö.

De röster från filmbranschen som DN talat med är eniga om att mer pengar behövs. Argumentet är enkelt men kraftfullt: Sverige är ett litet land med ett litet språk, och om det ska finnas en filmproduktion på svenska krävs stark offentlig finansiering. Eva Hamilton pekar på den internationella utvecklingen där USA:s dominans på området är närmast total.

”Med tanke på att det närmast finns ett amerikanskt monopol på rörlig bild har andra av Europas länder dragit slutsatsen att om vi vill ha en egen produktion på vårt språk behöver vi stödja den”, konstaterar hon.

Filmproducenten Lena Rehnberg, som bland annat gjort storfilmer som ”Monica Z” och ”Sommaren med Göran”, har lång erfarenhet av branschen. Hon beskriver en bransch i kris. ”Det finns en krismedvetenhet i branschen som är otroligt vidsträckt. Under de 35 år som jag jobbat med film har jag nog inte varit med om att det funnits så här få arbetstillfällen”, säger hon.

Kulturminister Parisa Liljestrand har pekat ut breddad finansiering som en prioriterad kulturpolitisk fråga. Rehnberg, som ofta samarbetat med privata investerare, efterfrågar skattelättnader för privata filminvesteringar men höjer samtidigt ett varningens finger. Hon är orolig för att ministern verkar tro att kulturen kan klara sig på privata pengar, något inget europeiskt land lyckats med. ”USA jobbar så, men de har en helt annan marknad. Vi är ett litet språkområde”, förklarar hon.

I mars förra året lämnade Eva Bergquist över en filmutredning till kulturminister Parisa Liljestrand. Utredningen, som fått namnet ”Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland”, har tagits emot positivt av branschen. Bland förslagen finns en ny filmfond, sänkt biografmoms från 25 till 6 procent, och en skatt på internationella strömningstjänster som inte redan investerar en viss andel av sin omsättning i svenskspråkigt innehåll.

Fredrik Lindegren, kulturchef för Folkets hus och parker som har 148 medlemsbiografer runt om i landet, ger beröm till utredningens arbete. ”Det har varit föredömligt transparent och funnits en vilja till att lyssna in olika delar av branschen”, säger han. Han lyfter särskilt fram förslaget om sänkt moms på biobiljetter som en viktig fråga för landets biografer, som även kämpar med höga elräkningar och andra kostnader.

Även förslaget om en skatt för internationella strömningstjänster får brett stöd. Pengarna ska gå till en ny filmfond och därigenom investeras i svensk filmproduktion. Trots de positiva tongångarna finns enligt vad DN erfar en spridd oro inom filmbranschen att få av förslagen kommer att genomföras.

Statistiken visar att svenskar i snitt går på bio en gång om året. Marknadsandelen för svenska filmer på biograf är endast 12 procent. I Norge, Danmark och Finland ligger motsvarande siffra mellan 30 och 37 procent. Enligt Fredrik Lindegren krävs fler kvalitativa svenska filmer för att locka publiken till biograferna.

”Det är jätteviktigt, det kan vi även se statistiskt. De år som sticker ut på ett positivt sätt är de år då vi har många bra svenska titlar. Och när det är lite svagare titlar, då kan vi se att besöken går ner”, säger han.

Oberoende filmares förbund ser positivt på filmutredningens förslag om en ny filmfond, men Manolo Diaz Rämö varnar för att pengarna kan koncentreras till större kommersiella produktioner, medan dokumentärer och innovativa filmer hamnar i skymundan. Han tar Ruben Östlunds karriär som exempel, där debuten ”Gitarrmongot” var en total flopp på bio.

”Han fick chansen att göra film igen och det tror jag inte han hade fått i dag. Det är så man skapar spännande film, genom att satsa på osäkra kort”, säger Diaz Rämö.

Nu väntar branschen spänt på regeringens filmproposition som förhoppningsvis ska presenteras före sommaren. Frågan är om förslagen från filmutredningen kommer att genomföras och om de kommer att vara tillräckliga för att vända den negativa utvecklingen för svensk film.