En ny filmatisering av Nick Tosches roman har kommit till Netflix, regisserad av konstnären och filmaren Julian Schnabel. ”In the hand of Dante” sträcker sig över två och en halv timme och bjuder på en ambitiös resa mellan olika tidsplan, språk och stilar. Oscar Isaac spelar dubbla huvudroller i ett verk som inledningsvis imponerar, men som slutligen förlorar sin riktning.

Filmen utspelar sig på två parallella tidsnivåer. I 1300-talets Italien följer vi Dante Alighieri, den store italienske poeten, som har förvisats från sin hemstad Florens och kämpar med att fullborda sitt monumentala diktverk ”Den gudomliga komedin”. På det andra tidsplanet befinner vi oss i USA runt millennieskiftet, där en fiktiv version av författaren Nick Tosches själv dras in i en undre värld av kriminalitet. Kedjerökande och på flykt från en deadline lockas han att ta sig an ett uppdrag kopplat till den sicilianska maffian: att återfinna originalmanuskriptet till Dantes klassiska verk, som påstås ha hittats i en krypta av en präst med tvivelaktiga kontakter.

Julian Schnabel, ursprungligen målare, har tidigare visat prov på sin förmåga att förena visuell kraft med djupare berättelser i filmer som ”The diving bell and the butterfly” och ”Before night falls”. I ”In the hand of Dante” demonstrerar han en stilistisk självsäkerhet och rör sig fritt mellan olika uttryck. Filmen växlar mellan poesi och rock’n’roll-estetik, mellan färgstarka scener och svartvitt, mellan maffiaintriger och komiska inslag. Den känns till en början som ett medvetet vågat och kontrollerat kaos, präglat av bildad kvickhet och frispråkighet.

Oscar Isaac, känd för sina intensiva rollprestationer i både arthouse-produktioner och storskaliga blockbusters, spelar både Dante och Tosches. I filmens inledande skeden är han fängslande i båda rollerna och lyckas skapa trovärdiga karaktärer trots den märkliga konstruktionen. Han omges av en ensemble av etablerade och kultförklarade skådespelare, däribland John Malkovich och Martin Scorsese, vilket ger filmen en atmosfär av intellektuell prestige.

Schnabel har skapat ett slags konstnärligt universum där han, likt Dantes helvetes första krets, Limbo, samlar sina samtida inspirationskällor och kulturella förebilder. I Dantes original placerades där de stora antika tänkarna och poeterna som levde före kristendomen – människor som inte kunde tas upp i himlen men ändå inte förtjänade verkligt straff. Där plågas de av en andlig törst som aldrig kan släckas, i ett slags bildad tristess. På liknande sätt rör sig Schnabel genom århundraden och kontinenter tillsammans med sina konstnärskolleger, i en stiliserad värld av lyx, konversation och kulturell referensrikedom.

Men det är här problemet uppstår. Efter den första timmen börjar filmens initiala energi och charm att blekna. Manuset, som till en början känns friskt och okonventionellt i Tosches anda, blir allt mer sentimentalt och högtravande. Dialogen förlorar sin skärpa och ersätts av en sorts svävande, högtidlig känsla som saknar förankring. Det som verkade vara en resa med tydlig riktning och mening börjar framstå som en labyrint utan utväg.

Ett annat problem är castingen. Försöket att kombinera karaktärsskådespelare med stjärnor från superhjältevärlden fungerar inte. Gal Gadot, mest känd för sin roll som Wonder Woman, kämpar påtagligt med sitt rollarbete och lyckas inte uttala sina repliker på ett naturligt sätt. Som om detta påverkar även Oscar Isaac, som börjar slarva med sin italienska och ibland faller in i något som liknar brittisk teaterprosa. Det är svårt att förstå var dessa stilistiska val kommer ifrån, och de bidrar till känslan av att produktionen saknar en sammanhållande vision.

Filmens längd blir också en belastning. Efter en underhållande första timme återstår en och en halv timme där tittaren gradvis inser att regissören har tappat kontrollen. Det som började som en svindlande, oförutsägbar och vacker upplevelse förvandlas till en utdragen och svårnavigerad resa utan tydlig slutdestination. Man väntar på att de olika trådarna ska bindas samman, att meningen ska uppenbaras, men den känslan kommer aldrig.

”In the hand of Dante” är en film med stora ambitioner och visuell skönhet, men den faller offer för sina egna pretentioner. Trots starka skådespelarprestationer initialt, ett intressant koncept och teknisk skicklighet blir helheten osammanhängande och utmattande. Det är synd, eftersom grunden finns där – men någonstans på vägen fastnar både regissör och publik i ett slags konstnärligt limbo, utan räddning i sikte.