Oskar Linnros: ”Jag var tvungen att bryta med den hårda manligheten”

Efter nio år av tystnad släpper Oskar Linnros sitt nya album ”Det högsta ljud jag hört”. För många kan det verka som en comeback av en artist som försvann efter sin senaste skiva ”Väntar på en ängel” från 2017. Men så enkelt är det inte, menar Linnros själv.

Under åren som gått har den 42-årige artisten varit allt annat än overksam. Han har startat skivbolaget Dundra och producerat låtar åt andra artister, bland annat Daniela Rathana. För Linnros handlar det om en vidare syn på vad artistskap innebär.

”I nöjesvärlden finns det en ganska smal bild av vad som är ett artisteri. Jag har lagt ned lika mycket passion i allt som Daniela har gjort. Det är mitt artisteri lika mycket som det som jag gör nu”, säger han till Dagens Nyheter.

Samtidigt erkänner han att beskrivningen av en comeback inte är helt felaktig. Han försvann från scenljuset på ett konkret sätt – det gick inte att boka spelningar med honom och han var inte aktiv som soloartist.

Balans mellan musik och familjeliv

En stor del av tiden har ägnats åt skivbolaget och samarbeten med andra musiker. Linnros har också blivit pappa till två barn, vilket inneburit en period av att söka balans i tillvaron.

”Musik har jag hållit på med halva mitt liv. Jag lärde mig tidigt hur det är att inte ha balans. Det har varit viktigt att hitta den, i min relation till exempel. Att man inte parasiterar på varandra utan hjälper till lika mycket hemma. Det har inte varit rätt läge att tänka: ’Vad vill jag säga i ett album?'”, förklarar han.

För omkring ett år sedan började dock planerna på ett nytt album att ta form. I telefonen hade Linnros decennier av anteckningar – idéer och texter som krävde egna låtar och som han inte kunde ge bort till andra artister.

”Innan dess hade jag bara lekt runt lite. Men så började jag om, för femte gången, och tänkte att ’nu jävlar ska jag göra det här’. Det fanns saker som jag måste få sagt”, säger han.

Ett nytt sätt att skriva

Linnros beskriver ett nytt, mer dogmatiskt arbetssätt med texterna jämfört med tidigare. Där mycket tidigare kommit spontant bygger nu varje låt på tydliga teman. Låten ”Ritual” inleds till exempel på Hallonbergsplan i Sundbyberg och bygger på en gammal anteckning där han skrivit: ”Skriv en låt om en exakt plats där det har hänt något formativt i ditt liv.”

”Colosseum” anser Linnros vara den starkaste låten på albumet. Den handlar om svenska artister som gått bort – Einár, Avicii och C Gambino nämns – men kan också tolkas bredare som en kommentar till hur samhället konsumerar kändisskap.

”Det är en helvetes massa svenska artister som har dött. Men den kan handla om Kanye West och Drake också. Vi älskar att bygga upp någon, men blir faktiskt också konsekvent underhållna av deras fall”, säger han.

Pop på svenska – en fortsatt undersökning

Sedan genombrott med rapduon Snook tillsammans med Daniel Adams-Ray 2004 har Linnros velat undersöka hur man gör pop på svenska. Det är en röd tråd genom hela hans karriär.

”Det är därför jag mår så bra just nu. Jag är stolt över att jag fick ihop de här idéerna till popmusik”, säger han.

När det gäller svenska textförfattare lyfter han Viagra Boys, Håkan Hellström, Boko Yout och artisten Hannes som inspirationskällor. Särskilt Hellström har präglat hans egen generation av låtskrivare.

Personligt och sårbart

På det nya albumet ville Linnros ta fram det sårbara och personliga ur sig själv. Det är där han hittar sin koppling till lyssnarna, menar han, och motsäger att det skulle vara tråkigt att gräva i svåra känslor.

Ett exempel är låten ”Rytmen” som delvis handlar om mansnormerna från uppväxten i Sundbyberg. Linnros beskriver en tydlig manlighet där man behövde brösta upp sig, där många i omgivningen fick fängelsestraff och där det fanns ett visst sätt att vara man på.

”När jag blev vuxen upptäckte jag att det där inte funkade för mig, i kärleksrelationer till exempel. Att hålla på att svära åt folk, vara hård. Jag blev tvungen att bryta helt med det”, säger han.

Trots de tunga temana är ljudbilden på albumet långt ifrån mörk, snarare poppig och ljus. Linnros förklarar att det i början fanns skisser med en elektronisk, hård och mörk fond, men att det inte hade varit underhållande.

”Det är viktigt att låtarna är kul att lyssna på”, säger han.

Han söker efter energin mellan det upplyftande och det deppiga, och nämner sin tidigare stora hit ”Från och med du” som exempel. För honom är låten kolsvart, men folk blir glada av de snabba trummorna och härliga ackorden.

Inspiration från det förflutna

Till skillnad från många andra artister arbetar Linnros inte med referenslåtar eller söker inspiration i samtida musik. Hans musiksmak är historisk snarare än aktuell.

”Inom svensk musik har jag aldrig hittat en referenslåt som jag vill vara nära. Min musiksmak hittar jag bakåt i tiden. Att jag skulle bli inspirerad av något efter 1980, det har aldrig hänt”, säger han.

Bättre rustad för mottagandet

Nu när albumet har släppts menar Linnros att han känner sig bättre mentalt rustad för hur det ska tas emot jämfört med tidigare. Han berättar att han i perioder haft otroligt dåligt självförtroende och varit känslig för vad folk ska tycka.

”För sex, sju år sedan hade det här inte blivit ett härligt album. Jag hade inte kunnat bottna i det. Men nu kan jag stå för det. Det gör mig stolt över mig själv”, säger han.

Föräldraskapet har förändrat mycket, menar han. Trots att han beskriver sig själv som en person som isolerar sig och funderar har det varit läkande att tvingas sätta sig själv åt sidan.

”Allt handlar inte om en själv. Detta är kanske det mest kristna jag har sagt men, det har faktiskt varit en gåva”, säger Linnros.

Gällande vad andra ska tycka om albumet hoppas han framför allt på en sak – att lyssnarna ska höra hans passion. Om folk tar med sig att han är någon som bryr sig, då är han nöjd.

I september gör Oskar Linnros sin hittills största spelning på Avicii Arena i Stockholm. Det nya albumet ”Det högsta ljud jag hört” släpptes den 22 maj.