Oväntad festlig stämning när Belle and Sebastian fyller Göta Lejon

Den skotska popgruppen Belle and Sebastian hyllar sin arv med utsålda konserter

I en tid då många artister återvänder till sina rötter genom att framföra hela album från start till slut, har det skotska indiebandet Belle and Sebastian antagit utmaningen med en imponerande dubbelkonsert på Göta Lejon i Stockholm. Bandet turnerar för närvarande med anledning av 30-årsjubileet av sina två första och mest inflytelserika album, ”Tigermilk” och ”If you’re feeling sinister”.

Konsertkonceptet är lika enkelt som effektivt – två kvällar i rad i varje stad, med ett album per kväll. Stockholmspubliken har svarat entusiastiskt med två utsålda hus, och söndagskvällen präglades av en överraskande energisk stämning trots veckodagen.

På scenen projicerades bilder av en ålderstigen inspelningsstudio med rullande bandspelare som bakgrund, vilket skapade rätt atmosfär för kvällens musikaliska tidsresa. ”Välkomna till Belle and Sebastians första skivinspelning”, hälsade frontmannen Stuart Murdoch innan han varsamt inledde med de närmast ikoniska öppningsraderna från ”The state I am in” – en låt som perfekt introducerar debutalbumets novellartade berättelser om uppväxt, vuxenblivande och existentiell osäkerhet.

När Belle and Sebastian slog igenom i mitten av 1990-talet stod de i stark kontrast till den dominerande britpopscenen. Deras mer lågmälda, eftertänksamma sound erbjöd ett alternativ till tidens mer utåtagerande, maskulina rockmusik. Men som kvällens konsert bevisade är bandets musikaliska register betydligt bredare än man kanske föreställer sig.

Med nio musiker på scenen fick låtarna ett djup och en bredd som kanske överraskade även inbitna fans. ”Expectations” fick ett nästan mariachi-liknande anslag tack vare festliga trumpeter, medan den kostymklädde gitarristen Stevie Jackson fick svängrum i den mer rock’n’roll-orienterade ”You’re just a baby”. ”Electronic renaissance” blinkade åt discotraditionen med ett imponerande melodikasolo, och allt varvades med kammarpop där cello, piano och tvärflöjt skapade ett sofistikerat ljudlandskap.

Efter en kort paus återvände bandet för att leverera ett urval från sin övriga karriär. Publiken reste sig omedelbart när nyare material som ”Nobody’s empire” fick golvet att vibrera. Inte ens Stevie Jacksons något bräckliga men charmiga soulballad ”Seymour Stein” kunde dämpa publikens entusiasm.

Konsertens höjdpunkt kom med ”The boy with the arab strap”, då delar av publiken bjöds upp på scenen medan Stuart Murdoch själv tog tillfället i akt att bege sig upp på balkongen. Där prisade han utsikten och samtalade avslappnat med åskådarna i en spontan gest som förstärkte kvällens gemytliga stämning.

Denna typ av albumbaserade konserter har blivit allt vanligare under senare år, möjligen som en reaktion mot den moderna musikindustrins fokus på enskilda låtar och strömning. Fenomenet kan också ses som ett uttryck för nostalgi, där både artister och publik tillsammans firar musikverk som har format generationer av lyssnare.

För Belle and Sebastian, som med sin sofistikerade indiepop har byggt en lojal följarskara under tre decennier, fungerar formatet särskilt väl. Deras tidiga album är sammanhållna verk som vinner på att framföras i sin helhet, och bandet lyckas både återskapa originalens känsla och samtidigt tillföra nya dimensioner i liveformatet.

När kvällen närmade sig sitt slut var det tydligt att även om bandets pophantverk stod i centrum, var det den varma, inbjudande atmosfären som gjorde störst intryck. Belle and Sebastian bevisade att de, trettio år efter debuten, fortfarande har förmågan att skapa musikaliska ögonblick som både hedrar deras arv och känns relevanta i nuet.