Patrik Hadenius: Svenska språket fyller 500 – men läskunnigheten minskar

Den 15 augusti i år är det exakt 500 år sedan Nya testamentet på svenska lämnade tryckpressen i Gamla stan, ett evenemang som i efterhand brukar kallas för den första spridda svenska texten och ibland för svenska språkets födelsedag. Det var en översättning som i hög grad var Gustav Vasas förtjänst. För kungen var Bibeln på svenska en del av ett störmåktsprojekt: ett sätt att skapa en egen, enhetlig skriftkultur som tydligt skilde sig från danskt inflytende. Därigenom fick svenska också sina första egna bokstäver, däribland å, som enligt uppgift var först i världen.

De 500 år som följt har inneburit en utjämning av dialekter, ett demokratiskt läskunnighetsprojekt och ett skriftspråk som blivit gemensam egendom för befolkningen. Men den här positiva kurva är inte längre självklar, rapporteras i flera sammanhang. För första gång i modern tid minskar läskunnigheten i Sverige. Bristande språkkunskaper kopplas ihop med flera av de mest akuta samhällsproblemen – från etableringshinder på arbetsmarknaden till svårigheter att påverka politiskt och att förstå sig själv och andra. Det är ett problem som oroar språkforskare, lärare och kulturinstitutioner, inte minst i ett land som annars sätter högt värde på bildning och upplysning.

Frågan är inte ny. Politiker har gång på gång uppmärksammat behovet av språkpolitik. Men åtgärderna har enligt kritikerna varit kortsiktiga, ofta underfinansierade och inte sällan av symbolisk karaktär. Ett tydligt exempel är förslaget om språktest för medborgarskap. I teorin är ett sådant test inte konstig – rätt utformad kan den göra språkkunskaper mer statusfulla och tydligare. Men tester utan reella undervisningsreformer blir bara utestängande, enligt språkpolitiska bedömare. Kritiken är tydlig: det är som att dela ut matteprov och hoppas att provet i sig själv höjer räkneförmågan – innan man har garanterat undervisning.

Redan 2022 kom en statlig utredning som pekade på omfattande brister i svenska för invandrare, SFI. Rapporten konstaterade att undervisningen är präglad av svag styrning, stora likvärdighetsbrister och avsaknad av uppföljning, och gav flera konkreta förslag till reform. Bara ett fåtal förslag genomfördes, främst de som lägger större krav på eleverna, medan resten lades åt sidan. Nu har ännu en utredning tillsatts.

Men det är inte bara vuxna invandrare som behöver bättre språkutbildning. Inrikes födda elever uppvisar enligt flera rapporter lägre läsförmåga än önskvärt, och trots återkommande läroplanreformer ligger den svenska skolan i stora delar kvar på en nivå som många anser otillräcklig. Även de moderna språken, såsom tyska, franska och spanska, tappar mark – med sjunkande elevantal, lärarbrist och minskande status. Det är ett problem i en globaliserad värld, men också ett demokratiproblem, menar kunskapsförespråkare.

I Sverige talas idag uppemot 200 olika modersmål. Trots detta är stödet för modersmålsundervisning rekordlåg, och debatten politiserade. Flera partier tävlar i förslag som innebär minskat stöd för hemspråkundervisning – vissa valaffischer går så långt som att föreslå att inte en krona ska gå till arabiska. Språkpolitiskt är detta enligt många bedömare både kortsiktigt och ekonomiskt ofördelaktigt. Forskning pekar på att elever som ges undervisning i ett modersmål eller ett extra språk, blir bättre även i svenska – och ibland även i matematik. Det är, som en språkforskare nyligen formulerat det, ”om du satsar på ett språk, satsar du på alla.”

Ytterligare akuitet har tillkommit med den senaste utvecklingen inom artificiell intelligens. AI används redan i stor omfattning för att skriva, sammanfatta och kommunicera, och påverkar därigenom språkliga habitus och tänkande. Språk är inte bara ett medium för överföring av information, utan även ett verktyg för reflektion och begreppsbildning. Utan grundläggande språkliga förmågor blir det svårt att kritiskt granska AI-genererade texter – eller ens att använda AI som ett konstruktivt hjälpmedel. Risken att överlämna tänkandet åt algoritmer är inte längre science fiction, utan en konkret politisk utmaning.

Trots den dystra bilden är svenska språkets ställning inte svag. Det ges ut fler böcker på svenska än på många andra jämförbara språk. Teaterscener, poddar, sångtexter och debattböcker vittnar om ett språk i ständig användning. Frågan är inte längre om svenska lever – frågan är om alla medborgare ges chansen att vara delaktiga i det.

Nu efterfrågas, från flera håll, en nationell språkstrategi som inte inskränker sig på snabba tester eller populistiska förslag, utan som ger långsiktigt hållbara, välfinansierte och forskningsbaserade reformer – för svenska, för minoritetsspråk, för modersmål och för tilläggsspråk. Utan en sådan strategi är risk stor att vi om ytterligare 500 år inte har något språk att fira.