Plågsamt översockrad häxbrygd med Nicole Kidman och Sandra Bullock

I nästan tre decennier har fansen väntat på att de magiska systrarna ska återvända. Nu är uppföljaren här, med Nicole Kidman och Sandra Bullock i huvudrollerna. Men den första stora kritiken är långt ifrån nådig. Filmkritikern Fredrik Sahlin kallar filmen en ”skamlöst publikfriande” men ”tramsig, sentimental och outhärdligt seg uppvisning i brusten förtrollning.”

Originalfilmen, som bygger på Alice Hoffmans roman, handlar om systrarna Sally och Gillian, två häxor som kämpar med en släktförbannelse. När den kom 1998 fick den blandade recensioner, men blev ändå en publikfavorit och med åren en kultklassiker. Den kombinerade romantik, svart humor och syskonkärlek, och fick starkt genomslag bland dem som sökte något annat än de dominerande actionfilmerna. Genom TV-visningar och senare streaming nådde den en ny generation, och dess ställning stärktes ytterligare av ett växande intresse för häxor i populärkulturen.

Uppföljaren kommer alltså inte ur tomma intet. Den följer en väg som Hollywood rört sig mot under lång tid: att återanvända titlar som redan har en bevisad fanbas. ”Top Gun: Maverick”, ”Beetlejuice Beetlejuice” och ”Twin Peaks: The Return” är alla exempel på hur äldre berättelser plockats fram ur arkiven. För filmbolagen handlar det om riskminimering. Nytt material är alltid en möjlighet, men det är dyrt och osäkert. Ett känt varumärke ger däremot ett slags försäkring, med en publik som redan är motiverad att se resultatet. Det handlar inte bara om biljettintäkter: en etablerad titel kan också generera intäkter genom streamingavtal, merchandising och internationell distribution långt innan en enda scen har visats på bio.

För Nicole Kidman och Sandra Bullock är återkomsten också intressant ur karriärsynpunkt. Båda har haft starka karriärer sedan 1998, men få roller erbjuder den igenkänning som en 25 år gammal kultfavorit ger. De kan vinna på att förknippas med en älskad film igen, samtidigt som deras närvaro fungerar som en kvalitetsstämpel inför premiären. Deras återförening har varit en av de mest uppmärksammade händelserna kring filmen, och den typen av uppmärksamhet är värdefull i en tid när mediebruset är stort och varje ny titel måste kämpa om tittarnas tid.

Men ett stort förväntningstryck kan också bli en belastning. Sahlin menar att filmen försöker vara så tillmötesgående att den tappar charmen. ”Brusten förtrollning” är ett hårt omdöme, och det speglar en vanlig svaghet hos sena uppföljare: de vill tillfredsställa alla och riskerar därför att sakna egen identitet. När originalet dessutom haft så lång tid att växa i publikens medvetande blir jämförelsen nästan orättvis.

Samtidigt finns det kulturella vindar som talar till filmens fördel. Häxor har blivit en egen genre i sociala medier, med estetik som betonar mystik, natur och kvinnlig gemenskap. TV-serier som ”Chilling Adventures of Sabrina” och filmer som ”The Craft” har förvaltat arvet, och ”Magiska systrar” ligger mitt i den strömmen. Temat kring systrar som stöttar varandra mot en fientlig omvärld känns även relevant i dagens samhälle.

Frågan är om filmen verkligen lyckas förvalta den potentialen. Enligt Sahlins recension gör den det inte fullt ut. Men uppföljare av den här typen lever sällan enbart på kritik. Många tittare har redan bestämt sig för att se den, av nyfikenhet eller nostalgi, och en del av dem kommer att ha en mer överseende hållning än en yrkeskritiker. Det är därför filmen redan på förhand kan räknas som en kommersiell framgång, även om tonen i samtalen kring den är dämpad.

På sikt blir det upp till publiken att avgöra om ”Magiska systrar” ska bli lika älskad som originalet. Historien om Sally och Gillian har trots allt visat sig vara slitstark. Den överlevde ett svalt mottagande första gången och fick ett andra liv tack vare fansen. Om uppföljaren inte når samma höjder är det i så fall inget unikt – men för den som väntat i 25 år är besvikelsen ändå märkbar.