Poetisk och melankolisk Tjajkovskij på Konserthuset

Tjajkovskijs violinkonsert är ett av den klassiska repertoarens mest krävande stycken. Verket, tillkommet 1878, mötte motstånd när det presenterades för sin tids främsta violinister. Två solister tackade nej, och en tid ansågs konserten vara i det närmaste ospelbar. Först 1881 genomfördes uruppförandet i Wien, med Adolf Brodsky som solist. Sedan dess har konserten blivit en av genrens mest älskade och spelade verk, men den kräver fortsatt både teknisk precision och stor uthållighet.

Under den aktuella konserten i Konserthuset i Stockholm framfördes verket av Alena Baeva. Den kirgiziska violinisten kallades in med kort varsel sedan den planerade solisten Daniel Lozakovich tvingats ställa in. Baeva hann öva med arrangemanget med endast en repetition tidigare samma dag. Hon hade dock verket på repertoaren sedan tidigare, och det märktes i en tolkning som betonade de långa melodiska linjerna snarare än kompositörens mest explosiva sidor. Spelet var lätt, med ett mjukt och nästan kammarmusikaliskt fraseringssätt. Trots höga toner, snabba löpningar och teknisk briljans gavs musiken en poetisk och ibland melankolisk karaktär.

Kungliga Filharmonikerna, en av Nordeuropas ledande orkestrar, stod som hemmascen för kvällen. Dirigenten Tabita Berglund ledde konserten med ett program som sträckte sig från svensk nationalromantik till isländsk samtida orkesterklang och rysk senromantik.

Kvällen inleddes med Hugo Alfvéns svit ur Bergakungen. Alfvén, en av de mest centrala gestalterna i svensk musikhistoria, skapar med sviten en sagovärld där den svenska naturen får en filmisk laddning. Orkestern hittade fram till den förtrollade skogen: stråkarna glänste i Vallflickans dans, medan träden prasslade och vattnet porlade i bakgrunden. Berglund visade en omsorg om detaljerna i orkestersatsen som gjorde att hela den sagolika världen kom till liv utan att tappa fart.

Efter pausen flyttades fokus till Anna Thorvaldsdóttirs Metacosmos. Hos den isländska tonsättarens orkesterstycke finns ett slags stort, oljedrivet maskineri där kugghjul tuffar på och avger pulserande tryckvågor av mörka energier. Mitt i det motoriska finns insprängda ögonblick av skönhet.

Programmet avslutades med Aleksandr Skrjabins Poème de l’extase. Den ryske tonsättarens orkesterdikt är ett av den sena romantikens mest spektakulära verk, och i konsertsalen växte musiken till en utdraget klimaktisk urladdning. Enligt recensionen lär marken runt Hötorget ha vibrerat när konserten nådde finalen.

Sammantaget bjöd kvällen på en ovanligt tät programläggning. Från Alfvéns filmiska naturmåleri, via Thorvaldsdóttirs mörka mekanik, till Skrjabins extatiska avslutning gavs publiken osedvanligt mycket valuta för pengarna. Med Baeva som vikarierande solist visade konserten också hur rutinerade krafter kan rycka in i sista stund och genomföra ett av violinlitteraturens svåraste verk nästan utan instuderingstid – en påminnelse om den professionalitet som kännetecknar det internationella konsertlivet.