Pooneh Rohi: Vad händer med ärren från tortyren när historien förnekas?

I desinformationens tidsålder tvingas vi att återupprepa det vi redan vet. Detta gäller särskilt historiska fakta som ibland ifrågasätts, vilket blev tydligt när Reza Pahlavi, son till Irans tidigare shah, nyligen besökte Sverige på inbjudan av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Under besöket uppmanade Pahlavi till att fokusera på nuet istället för på ”vad människor tror hände för 50 år sedan” när han konfronterades med frågor om tortyr under hans fars regim. Han har aldrig tagit avstånd från sin fars handlingar och undviker konsekvent frågor om denna period, vilket väcker frågan: vad säger historiska källor egentligen om shahens styre?

En Amnestyrapport från 1976, tre år innan shahens fall, ger en tydlig bild av regimen. Rapporten beskriver hur shahen hade total kontroll över landet som överbefälhavare för militären och ansvarig för säkerhetspolisen SAVAK, som besatt ”nästan obegränsad makt”. SAVAK använde tortyr, fängslande och hot mot oppositionen, samtidigt som ett omfattande informantsystem spred skräck bland befolkningen.

Under shahen existerade varken yttrandefrihet eller föreningsfrihet. Pressen var hårt censurerad och den akademiska friheten starkt begränsad. Den så kallade ”antikollektivistiska” lagen användes för att fängsla personer som inte visade lojalitet mot monarkin, med straff från tre års fängelse till dödsstraff. Lagen tillämpades inte bara mot väpnade aktioner utan också mot personer som tillhörde organisationer med socialistiska, kommunistiska eller anarkistiska idéer.

Politiska fångar dömdes uteslutande i militärdomstolar bakom stängda dörrar. SAVAK kunde utan domstolsbeslut arrestera individer och förbereda utredningar utan tidsgräns. De åtalade fick inte välja egna advokater utan tilldelades ofta pensionerade militärofficerare utan juridisk kompetens. De hade inte rätt att kalla vittnen eller presentera andra bevis än sina egna vittnesmål. Amnesty konstaterade att i praktiken dömdes samtliga anklagade.

Bland de politiska fångarna fanns muslimska dissidenter, etniska minoriteter, marxister, teologer, teaterdirektörer, skådespelare, universitetslärare och författare. Många intellektuella fängslades, däribland Ahmad Shamlou, en av Irans mest inflytelserika poeter, dramatikern Saeed Soltanpour, poeten Reza Baraheni som torterades i 102 dagar, och litteraturkritikern Sarkohi som satt fängslad i över fem år.

Tortyrmetoderna som dokumenterats av Amnesty inkluderade piskrapp, misshandel, elchocker, utdragning av naglar och tänder, hett vatten som pumpades in i rektum, tunga vikter som hängdes från testiklar, bindning till upphettade metallföremål, våldtäkt och andra grymheter. Shahen själv förnekade aldrig användningen av tortyr.

Även efter avtjänat straff förföljdes tidigare fångar och deras familjer av SAVAK. Alla fångar förlorade sina medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtt, arbetstillstånd och juridiska rättigheter, i minst tio års tid efter frigivningen. För många var förlusten av dessa rättigheter på livstid.

Enligt Amnesty hade Iran under shahens styre det högsta antalet dödsstraff i världen. Många dog också när militären sköt mot obeväpnade demonstranter under protester, särskilt efter införandet av krigslagar 1978. Officiella uttalanden erkände 69 sådana dödsfall bara mellan januari och oktober 1976.

I Sverige finns idag många exiliranier som personligen upplevde shahens regim. En av dem är författarens far som arresterades som 24-åring och satt fängslad i nästan fyra år för ”oliktänkande” – i praktiken för att ha delat ut flygblad med kommunistiska budskap och läst vänsterlitteratur. Han utsattes för piskrapp och elchocker och satt isolerad under långa perioder.

Shahens repressiva metoder övertogs senare av den islamiska regimen efter revolutionen. De akter över oliktänkande som SAVAK samlat ärvdes av den nya regimen, liksom metoderna för övervakning, tortyr och kontroll av befolkningen. I vissa fall behöll man till och med samma personer som utförde förtrycket.

Den nuvarande iranska regimens våld är ännu mer omfattande, men för att förstå dagens förtryck måste man känna till dess rötter. Shahen lade grunden för det system som den islamiska regimen senare förfinade. De med tortyr framtvingade ångerbekännelser som visas i iransk tv idag förekom redan under shahens tid, liksom skjutningar av obeväpnade demonstranter och övervakning av den iranska diasporan via ambassader.

Det är därför inte förvånande att Reza Pahlavi undviker att tala om sin fars gärningar. Det var detta systematiska våld och maktmissbruk som till slut ledde fram till den revolution som senare togs över av Khomeini – ett tungt historiskt ansvar som vilar på den forna shahens axlar.