Popstjärnan Charli XCX utforskar på sitt nya album ”Music, fashion, film” kläders djupare betydelse för identitet och självreinelse. Det 30 minuter långa albumet, som släpptes nyligen, har väckt uppmärksamhet för sina självrannsäkande texter om konsumtion och mode i en värld på väg mot avgrunden.

Över distade gitarriff besjunger Charli XCX sin tro på kläders förmåga att driva förändring eller stagnation. I låten ”Card declined” liknas köpet av ett smycke vid köpet av ett leende, en personlighet, till och med en hel bakgrundshistoria. Artisten är påfallande ärlig med hur plagg påverkar hennes humör och hur hon använder kläder för att söka efter olika identiteter – något hon själv beskriver som ganska ledsamt.

Denna fascination för kläder som identitetsbärare ekar också i samtidskulturen. När teaterpjäsen ”Exil i Hello Kitty city”, en kvinnlig tolkning av Samuel Becketts klassiker ”I väntan på Godot”, uppfördes på Djurgården förra veckan, skrattade publiken igenkännande. I pjäsen berättar en karaktär hur hon arbetat på ”projekt kjol” i månader, övertygad om att när hon hittar rätt kjol kommer något att ”liksom falla på plats”.

Charli XCX resa till det nya albumet har varit allt annat än rät. Efter en sommar av världsherravälde 2024 med genombrottsalbumet ”Brat” blev hon kampanjmodell för H&M:s höstkollektion, där hon poserade i leopardmönstrad fuskpäls. Samarbetet med den svenska lågpriskedjan ledde till kraftig kritik, och hon kallades för ”sellout” – en förrädare mot sin egen konstnärliga integritet.

Kampanjen sågs som en skarp kontrast till den autenticitet hon tidigare byggt upp. Reaktionerna kastade artisten in i ett hål av existentiell ångest. Var skulle hon ta vägen härnäst? Hur skulle hon kunna återupprätta sitt konstnärliga anseende efter att ha sålt ut till massmarknaden?

Svaret verkar ha kommit i form av designern Marc Jacobs, som pryder omslaget till det nya albumet tillsammans med musikern John Cale och regissören Martin Scorsese. Jacobs var den första modedesignern Charli XCX någonsin arbetade med, och han representerar något helt annat än H&M:s kommersiella värld.

Marc Jacobs har själv varierat i popularitet genom åren, men hans grungekollektion från 1992 betraktas fortfarande som en av modebranschens mest inflytelserika. Efter Sofia Coppolas dokumentär ”Marc by Sofia” som släpptes i år har designern fått förnyad uppmärksamhet.

Under senare år har Jacobs fascinerats av dockor och klippdockor. Vid hans modevisningar verkar kläderna vara ditsatta snarare än påklädda, med oproportionerliga former eller ibland helt utan dem. Plaggens relation till kroppen påminner om hur kläder bara är till låns. Lekrummets docka, med sin hänsynslösa lättja och kropp som ett blankt blad, erbjuder alltid möjligheten att börja om – något Charli XCX verkar ha längtat desperat efter.

På albumet skriver hon sarkastiskt om konsumtion och mode, samtidigt som hon är högst medveten om sitt eget engagemang i dessa system. I låten ”SS26” sjunger hon ”We’re walking on a runway that goes straight to hell / Nothing’s gonna save us, not music, fashion or film”. Texten belyser det irrationella i kulturuttryck som fortsätter som vanligt medan världen går under. ”I think I’ll be alright if I look good in the clothes”, fortsätter hon.

Detta tema om konsumtion som flykt återkommer genom hela skivan. För Charli XCX och för karaktärerna i ”Exil i Hello Kitty city” finns en längtan att bli till, att existera på riktigt, som tar sig uttryck i en evig loop av garderobbsbyten och shoppingsessioner.

Marc Jacobs kreationer räddar naturligtvis inte världen från den evigt brinnande elden som Charli sjunger om. Men genom samarbetet med högmodevärlden tycks hon rentvås från sina H&M-synder, från ”brat”-bubblan, och uppnår en slags konstnärlig reinkarnation. Som hon tidigare uttryckt det: ”Att vara tråkig är att dö på fläcken.”

Det nya albumet beskrivs av recensenter som helhjärtat och spontant – skjutet från höften. En höft som nu är iklädd allt annat än H&M:s massproducerade kläder. Genom att krypa under Marc Jacobs vingar försöker Charli XCX hitta tillbaka till den autenticitet som många menar gick förlorad i samarbetet med lågpriskedjan.

Frågan är om klädbyte verkligen är lösningen på existentiell ångest, eller om det bara är ännu en variant av samma konsumtionsdrivna sökande efter identitet som hon själv kritiserar i sina låttexter. Kanske är den enda ärliga hållningen just den självmotsägelse som genomsyrar hela albumet – medvetenheten om absurditeten i att söka mening genom mode, samtidigt som man inte kan låta bli.