Richard Tellström: Jo, Fares Fares, kulturministern gjorde rätt som valde bort Guldbaggen

Gastronomins plats i kulturlandskapet väcker debatt efter Guldbagge-kommentar

I måndags valde kulturminister Parisa Liljestrand att delta vid Gastronomiska akademiens belöningshögtid istället för att närvara vid årets Guldbaggegala. Ett val som väckte irritation hos skådespelaren Fares Fares, som under en intervju med TV4 ifrågasatte prioriteringen med orden: ”Vad är det för åtagande hon är på ens? Har det något med kultur att göra?”

Frågan berör en bredare diskussion om vad som egentligen räknas till kultursfären i Sverige och hur olika kulturyttringar värderas i den offentliga debatten.

Mat och gastronomi utgör faktiskt ett av mänsklighetens mest utbredda kulturuttryck, kanske bara överträffat av språket självt. Till skillnad från filmkonsten, som huvudsakligen utövas av professionella aktörer, är matkultur något vi alla deltar i dagligen. Genom våra matval och måltidstraditioner gestaltar vi våra värderingar och kulturella tillhörighet.

Varje måltid blir en kulturell markör. Det vi väljer att placera på tallriken – från vardagens köttbullar till högtidernas festmåltider – berättar en historia om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vilka värderingar vi omfattar. När familjer och släkter samlas kring matbordet skapas och upprätthålls gemenskaper och traditioner, ofta över generationsgränser.

Den svenska matkulturen har dessutom genomgått en betydande utveckling de senaste decennierna. Influenser från hela världen har berikat vårt matlandskap, samtidigt som intresset för lokalproducerade råvaror och traditionella svenska mathantverk har ökat. Denna matkulturella renässans har även avspeglats i det växande antalet stjärnkockar, gourmetrestauranger och internationella utmärkelser till svenska kök.

I ekonomiska termer är matkultur en betydande sektor. Hela kedjan från jord till bord sysselsätter över 300 000 svenskar och omsätter närmare 600 miljarder kronor årligen. Det är en näring som förenar kulturella uttryck med företagande, innovation och tradition.

Precis som inom filmkonsten finns det inom gastronomin både en folklig vardagsdimension och en professionell, konstnärlig höjd. På topprestauranger skapas kulinariska upplevelser som kan vara lika genomarbetade, nyskapande och tekniskt fulländade som prisbelönta filmer. Den stora skillnaden är att medan de flesta av oss inte skapar film i vardagen, så deltar vi alla i matkulturens uttryck – varje gång vi lagar mat, väljer vad vi ska äta eller delar en måltid med andra.

För en kulturminister är det en naturlig del av uppdraget att ha en bred förståelse för kulturens olika uttryck och hur de utvecklas i samtiden. Att närvara vid evenemang som representerar olika delar av kultursfären – inklusive matkultur – kan ses som ett sätt att ta pulsen på tidsandan och förankra kulturpolitiken i en relevant samtidskontext.

Kulturministerns närvaro vid Gastronomiska akademiens högtid signalerar ett erkännande av matens betydelse som kulturbärare i det svenska samhället. Det är ett ställningstagande som vidgar definitionen av vad kultur kan vara, bortom de mer traditionellt erkända konstformerna som film, teater, litteratur och bildkonst.

I ljuset av detta kan man argumentera för att gastronomiska evenemang mycket väl kan vara relevanta för en kulturminister, även om det sker samtidigt som filmvärldens egen stora prisceremoni. Prioriteringar inom det kulturpolitiska fältet kommer alltid att väcka diskussioner, inte minst eftersom de olika kulturyttringarna ofta konkurrerar om såväl uppmärksamhet som resurser.

Debatten som uppstått efter Fares Fares kommentar belyser den ständigt pågående förhandlingen om kulturens gränser och hierarkier – en diskussion som i sig är central för ett levande kultursamhälle.