Ritualer och tarotkort på Liljevalchs i sommar

När konsthallen Liljevalchs i Stockholm öppnar dörrarna till sommarsolståndet kommer besökarna att möta något utöver det vanliga. Konstnären Ylva Snöfrid har skapat ett omfattande verk som utmanar gränserna mellan konst, teater och ritual – ett projekt hon själv beskriver som ett ”levande allkonstverk”.

Utställningen ”Musernas hus” sträcker sig över 13 salar i Bergstenshuset på Liljevalchs och pågår mellan 21 juni 2026 och 10 januari 2027. Strukturen är noga genomtänkt: de 13 rummen representerar de nio muserna från den grekiska mytologin tillsammans med de fyra elementen jord, eld, luft och vatten. Denna sifferkombination har blivit själva skelettet i verket.

I en tid då konstvärlden alltmer söker nya uttrycksformer och tvärvetenskapliga samarbeten, representerar ”Musernas hus” en radikal approach. Projektet blandar måleri, installation, ritual och skådespeleri i ett drömlikt sceneri där besökaren själv blir en aktiv del av berättelsen – en resa från födsel genom tonår, kärlek, reproduktion och livets alla faser.

Inspirationen kommer från många håll. Ylva Snöfrid nämner den norske konstnären Edvard Munchs livsfriser, den berömda serien av målningar som skildrar livets olika skeden. Hon har också tagit intryck från tarotkort, som kan läsas som metaforer för personlig och andlig utveckling. För utställningen har hon skapat en egen tarotlek med 33 ritualkort, genom vilka besökarna själva kan interagera med och bli del av konstverket.

Projektet är ett samarbete mellan Liljevalchs och Dramaten, initierat av regissören och skådespelaren Rebecka Hemse. Tillsammans har Snöfrid och Hemse arbetat fram manuskriptet som ligger till grund för de scener som Hemse och andra skådespelare framför i utställningen. Hemse beskriver upplevelsen av att försöka greppa Snöfrids totala vision som att ”försöka greppa universum”.

De två konstnärerna känner varandra sedan tidigare och har genom åren följt varandras arbeten. De delar flera beröringspunkter, bland annat en nomadisk livsstil och suddiga gränser mellan det yrkesmässiga och privata. Hemse berättar att hennes första pjäs som regissör utspelade sig i en lägenhet snarare än på en scen – nu flyttar Snöfrid sitt hem till en konsthall.

Förberedelserna för utställningen sker i Snöfrids våning i centrala Stockholm, som också fungerar som hennes ateljé. Här blir det tydligt att konstnären inte gör någon åtskillnad mellan konst och vardagsliv. Längs väggarna står hundratals dukar staplade, på golvet finns glasburkar med material till ritualer. Omkring 400 verk ska fraktas till Liljevalchs.

Hemmet är i sig ett pågående konstnärligt projekt där vissa verk också fungerar som möbler. Familjens köksbord består av ett bordsstaffli med målade dukar. Till och med parets säng ska ingå i utställningen som en installation i rummet för elementet eld. För Snöfrid är detta helt naturligt – hon betraktar sitt konstnärskap och liv som en enhet och en ständigt pågående metamorfos.

Både Snöfrid och Hemse växte upp i Järna under 1970- och 80-talen i en miljö präglad av antroposofi. Även om Rudolf Steiners idéer inte direkt påverkat det konstnärliga samarbetet, har den antroposofiska livsåskådningen med sitt holistiska synsätt – där det fysiska, själsliga och andliga samverkar – samt betoningen på kreativitetens och konstens betydelse format båda konstnärerna.

Utställningen har vuxit fram organiskt genom en process som krävt stor rörlighet och öppenhet. Ett centralt begrepp har varit tillit – till familj, medarbetare, skådespelare, musiker, dansare och till och med matematiker. Ja, det finns en matematisk dimension i verket, inspirerad av den franske matematikern Alexander Grothendieck och hans idé om kärven. Snöfrid beskriver ”Musernas hus” som kärven, där verken är sädeskornen och ritualerna de strån som förenar muserna, elementen, skådespelarna och publiken.

Referensramarna är vida och komplexa. Förutom matematikern Grothendieck nämner Snöfrid bland andra Ariane Mnouchkines experimentella teater, regissören Andrej Tarkovskijs filmer och Niki de Saint Phalles berömda skulptur ”Hon” – den jättelika kvinnofigur som byggdes upp på Moderna museet 1966.

Ett särskilt viktigt namn är den ryska poeten Marina Tsvetajeva, som utforskade teman som kvinnlig sexualitet, kompromisslös kärlek, ensamhet och död. Tsvetajeva levde under ständig förföljelse av den sovjetiska säkerhetstjänsten och tog sitt liv 1941. Hon betonade konstens autonomi och frihet från politiska makter – något som resonerar starkt med Snöfrid.

Konstnären själv har genomgått en märklig transformation. Fram till 2017 hette hon Ylva Ogland. Tvillingkaraktären Snöfrid hade hon dock burit med sig sedan barndomen, i olika former, bland annat som en docka. Men med tiden blev Snöfrid så stark att en verklig förvandling kändes nödvändig. Under en åtta timmar lång transmutationsritual på konstcentret La Panacée i Montpellier blev de två till ett. Sedan dess, säger hon, gör de en evig ritual.

”Musernas hus” erbjuder en upplevelse som sträcker sig bortom traditionell konstbetraktning. Genom att kombinera visuell konst med teater, ritual och publikdeltagande skapas ett universum där besökaren kan uppleva något bortom sitt eget. I Snöfrids egen formulering handlar konstens frihet om människans frihet och oberoende – möjligheten att genom konsten träda in i ett annat universum.