En sommardag i början av juni skakar plötsliga smällar och skrik konditoriet och hela Sjövikstorget i Liljeholmen. Ögonblicket fryser. Alla tänker samma tanke: Är det nu vi kastas in mitt i en skjutning? Men det visar sig vara falskt larm. Ljuden kommer från fyrverkerier kopplade till studentfirandet nere vid Liljeholmskajen, där polis och väktare redan finns på plats.

Regissören Rojda Sekersöz rycker till vid smällarna. Hon berättar att hon är djupt skotträdd och att varje fyrverkeri får henne att må dåligt. Paradoxalt nog har hon faktiskt utmanat sin rädsla genom att skjuta pistol, med planer på att skaffa vapenlicens. Men planerna sprack när hon insåg att kravet innebar att både äga och förvara ett vapen hemma, vilket hon inte kände sig bekväm med.

Den 36-åriga regissören har inte den filmkunskap man kanske förväntar sig av någon i hennes position. Hon erkänner öppet att hon inte har sett så mycket film som hon borde, med tanke på yrket, och beskriver det som ett bildningskomplex som följt henne genom hela vuxenlivet. Hon kommer inte från att ha varit en filmfantast.

Ny film om gängkriminalitet och ansvar

Orsaken till mötet på konditoriet Brot i Liljeholmen är hennes nya film ”Blir du ledsen om jag dör?”, som har biopremiär den 21 augusti. Det är en film hon först inte ville göra. Efter så många filmer och tv-serier om ungdomar och gängkriminalitet hade hon egentligen bestämt sig för att ta tag i ett av sina egna projekt.

Filmen bygger på Nicolas Lunabbas succéroman med samma namn. Det är den sanna historien om Nicolas själv, en kille i Malmö med författardrömmar, som kliver utanför sin roll som ungdomsledare för att hjälpa den unge baskettalangen Elijah Clarence. Elijah har vänner som dras in i gängkriminalitet och mördas, han har det tufft hemma och är själv på glid.

Att boken bygger på en sann historia var ytterligare en anledning till Sekersöz tveksamhet. För att på en begränsad speltid få fram berättelsens kärna måste hon gå in i manuset och hitta på. Men både producenterna, manusförfattaren och Nicolas Lunabba gav henne fullt förtroende.

Samhällets ansvar ligger hos oss alla

Filmens kärna handlar om att samhällets riktning är allas ansvar. Sekersöz betonar att samhället inte är någon högre makt, utan att det är vi alla som individer som utgör samhället. Detta budskap är hoppfullt eftersom det betyder att varje person kan göra något. Även om allt inte kan ske på individnivå, kan vi agera på egen hand samtidigt som vi förespråkar eller organiserar oss för strukturella förändringar.

Regissören talar om en övertro på myndigheterna i Sverige, som befriar oss från det kollektiva ansvaret. Vi går förbi hemlösa på gatan, ungdomar som bråkar, ensamma barn på lekplatser. I stället för att själva agera ringer vi polisen, socialen eller någon annan lämplig myndighet.

I många andra länder tar man kollektivt ansvar, förklarar Sekersöz. Där är tanken att om ditt barn far illa så har jag en skyldighet att göra något åt det. I Sverige har den uppgiften lagts på myndigheter, men man behöver inte alltid ringa socialen. Det är en huvudkonflikt i filmen – ibland måste man som individ gå utanför ramarna och ”göra fel”. Sekersöz menar att vi behöver våga röra till det mer i Sverige, våga mötas och konfronteras.

Från pizzabagardotter till prisad regissör

Rojda Sekersöz föddes på Huddinge sjukhus och delar födelsedag med Jesus. Sina första tio år tillbringade hon i Botkyrka. Sedan gick flyttlasset till Älvdalen i Dalarna, där familjen hade köpt en pizzeria. Hon hamnade i ett helt annat Sverige, som förvisso accepterade henne och familjen – de drev ju byns enda pizzeria – men inte erbjöde henne någon att spegla sig i.

Pizzerian, som först hette Pizzeria Roma och senare bytte namn till Pizzologi när pappan började nörda ned sig i pizzadeg, är numera såld. I dag bor både föräldrarna och den elva år yngre systern i Liljeholmen. De har följt efter Rojda Sekersöz som flyttade tillbaka till Stockholm redan som 15-åring för att börja filmlinjen på gymnasieskolan Kulturama, för att några år senare bli antagen på Dramatiska institutets regissörsutbildning som den yngsta någonsin.

Men här bromsar Sekersöz in. Hon är less på det gamla bekanta narrativet som har upprepats alltsedan långfilmsdebuten med ”Dröm vidare” 2017. Berättelsen om pizzabagarnas dotter som köpte två VHS-kassetter på en loppis och såg dem om och om igen, som gjorde en film om tjejer i orten och sedan blev en eftertraktad film- och tv-regissör. När hon läser intervjuer med sig själv känns det som att ingenting har hänt de senaste tio åren, förutom att hon skaffat två barn och gjort film och serier.

Tillbaka till auteurröttorna

Det nya narrativet handlar om en tvåbarnsmamma som vänt tillbaka till sina auteurrötter. Men det är också historien om en regissör som hittat lusten i att göra film. Stressen – den som i perioder gjort att hon drabbats av fläckvis håravfall och sökt vård för symtom som hon trott varit kopplade till dödliga sjukdomar – har hon nu lärt sig att mota i grinden.

Sanningen är att hon just nu mår väldigt bra. Hon har ett stenhårt psyke, vilket är bra men också dåligt eftersom kroppen får ta smällen. Nu har hon bett sin familj och vänner att hålla koll, och lovat sig själv att lyssna på dem. Hon vet också att träning och rätt mat är viktigt.

Förmänskligande av bruna killar

I ”Blir du ledsen om jag dör?” finns en scen där en förmodat sverigedemokratisk kommunpamp frågar varför organisationen Hela Malmö, där Nicolas jobbar, bara hjälper ”bruna barn”. Det får topplocket att gå på Nicolas. Sverige är segregerat. I både Stockholm och Malmö bestämmer din bostadsadress dina socioekonomiska förutsättningar, vilka i sin tur bestämmer din förväntade livslängd. Ju fattigare stadsdel, desto kortare liv. Som bekant är det inte heller i Vasastan eller på Lidingö som gängen rekryterar småkillar.

Sekersöz kan inte minnas när hon senast såg en svensk film med en brun kille som hjälte. Hon var inte så intresserad av kriminaliteten, utan av att jobba med hur svartskallar, pojkar men också män, kan porträtteras och förmänskligas. Det var intressant att gå in i det manliga, inte minst eftersom hon har två söner. Om vi kan få män och pojkar att känna sig sedda och värdefulla, så kanske vi också kan få dem att vilja göra någonting annorlunda.

Lustfyllt samarbete med partnern

Skådespelaren Peshang Rad, som spelar huvudrollen Nicolas i filmen, är Sekersöz partner och pappa till hennes barn. De träffades för första gången för 16 år sedan, blev ihop och gjorde slut, men möttes på nytt längre fram i livet och gav kärleken en andra chans.

Det var jobbigt att ta in honom i castingprocessen eftersom de är ihop, berättar hon. Samtidigt visste hon att han skulle kunna göra rollen bra. Det blev väldigt utvecklande och lustfyllt. Lust är något som hon tidigare i sin karriär har ansett vara en lyx – en lyx som hon inte har kunnat unna sig i jobbet. Men den här filmen luckrade upp lusten hos henne.

Det var så pass roligt att jobba ihop att de ska göra om det. Peshang Rad skriver manus och Rojda Sekersöz ska regissera en historia om föräldraskap baserad på erfarenheter ur deras egna liv.

Rojda Sekersöz ska nämligen gå och byta av Peshang med deras yngste son, så att han får skriva några timmar innan de ska äta pizza med hennes föräldrar. Det blir köpepizza denna gång, efter att degen blev för salt när de gjorde egen pizza dagen innan.

Nere vid Liljeholmskajen är studentfirandena över och torget nästan tomt. På marken ligger krossade flaskor. Vid vattnet hjälper några tjejer sin kompis att tvätta håret rent från läsk. Ett gäng grabbar cirklar runt och en av dem knuffar plötsligt ned en av tjejerna i vattnet. Två tanter med cykelhjälm stannar och frågar varför han gjorde så. Familjerna såväl som poliserna och väktarna är borta. Kvar är bara vi andra.