Roland Paulsen: Människan är inte biologiskt förutbestämd – vi kan ändra mer än vi tror

Debatten om människans natur har tagit ny fart – och den förs inte bara i akademiska kretsar. I public service-program som ”I hjärnan på Louise Epstein” och ”Fråga Agnes Wold” möter lyssnarna en bild av människan som en biologiskt programmerad varelse, styrd av gener och evolutionära mekanismer bortom individens kontroll. Budskapet är bekant: vi är vårt dna, och vår utveckling är i förväg bestämd. Men den bilden utmanas nu allt starkare av forskare som pekar på en mer komplex verklighet – där organismer inte bara anpassar sig till sin miljö, utan aktivt formar den.

Den mekanistiska människosynen har fått starkt fäste i såväl forskarvärlden som i populärkulturen. Anders Hansen, känd från SVT och SR, har blivit en symbol för idén att våra problem bottnar i hur hjärnan är programmerad. Agnes Wold, professor i bakteriologi, har gått ännu längre i P4-programmet ”Fråga Agnes Wold” där hon bland annat hävdat att barnuppfostran är ”slöseri med tid” och att föräldrars påverkan inte spelar någon roll.

Men den deterministiska synen på biologin är inte den enda möjliga tolkningen. Den som myntade ordet ”biologi” – den franske naturforskaren Jean-Baptiste de Lamarck – såg det rakt motsatt. För honom var livets kännetecken inte att organismer är maskiner, utan tvärtom att de äger agens: förmågan att genom val och handling utvecklas i riktningar som inte är på förhand givna. Lamarck var först med att presentera en evolutionsteori och hans arbete med att klassificera ryggradslösa djur lade grunden för modern zoologi. Ändå har han i närmare två sekel betraktats som en avfälling inom sin egen disciplin.

Nu sker emellertid en omvärdering. Den amerikanska vetenskapshistorikern Jessica Riskin har i boken ”The power of life” (2026) lyft fram Lamarcks betydelse för biologins framväxt. Hon visar hur hans idéer om livskraft och organismernas kreativa agens var långt mer sofistikerade än den karikatyr som senare generationer målat upp. Lamarck förkastade bland annat rasbiologin och frenologin – han menade att intelligens inte är medfödd och att idén om oföränderliga mänskliga egenskaper var ”en farlig uppfattning”.

Den bild av Lamarck som förmedlats genom historien är dock hårt präglad av hans fiender. Anatomen Georges Cuvier, som nekats en tjänst av Lamarck, skrev en minnesskrift efter dennes död som i sekler skulle svärta hans eftermäle. Cuvier fick till och med Napoleon på sin sida i motståndet mot idén om arters utveckling. Även Charles Darwin var ambivalent – han hyllade Lamarck som pionjär men den darwinism som segrade blev den mekanistiska tolkningen där slumpmässiga variationer och naturligt urval driver evolutionen, utan organismernas egen medverkan.

I dag växer dock ett forskningsfält fram som återigen tar organismernas agens på allvar. Den brittiske biologen Denis Noble, som en gång var examinator åt Richard Dawkins, har lyft fram Darwins begrepp ”sexuell selektion” som ett exempel på att val och agens förekommer även i fortplantningen. Lundabiologen Tobias Uller ingår i det nätverk av forskare som förespråkar en ”utökad evolutionär syntes” där flera orsaker samverkar i arters utveckling – inte bara naturligt urval. Forskning visar att djur inom samma art kan utveckla distinkta kulturella beteenden som förs vidare mellan generationer, och att dessa kulturella skillnader samvarierar med fysiologiska skillnader.

Ett belysande exempel på föräldrars betydelse kommer från ett experiment med fåglar. När ägg från blåmesar lades i talgoxars bon, och tvärtom, började fåglarna som växte upp med sina adoptivföräldrar söka föda, jaga och sjunga som sina nya artfränder. Till och med parningsbeteendet riktades mot adoptivföräldrarnas art. Resultatet visar att vad som ofta betraktas som genetiskt programmerade instinkter i själva verket är inlärda beteenden – och att föräldrars påverkan är långt större än vad den mekanistiska synen gör gällande.

Konflikten mellan dessa två synsätt på människans natur är inte bara akademisk. Den har djupgående konsekvenser för hur vi ser på ansvar, uppfostran och samhälle. Om människan är en maskin styrd av sina gener, blir frågan om moraliskt ansvar svår att hantera. Om organismer däremot äger en inneboende agens och förmåga att forma både sig själva och sin omgivning, öppnas dörren för en helt annan syn på mänsklig utveckling och samhällsförändring. Det är en debatt som med all sannolikhet kommer att fortsätta under lång tid – och där både Lamarcks gamla idéer och den moderna epigenetiska forskningen spelar centrala roller.