Sam Smith gör sitt bästa album sedan debuten

Trots en av popvärldens mest imponerande röster har Sam Smith länge kämpat med att hitta rätt konstnärligt uttryck. Nu har den brittiske artisten vänt blicken bakåt – mot gospel, doo-wop och blues – och resultatet är det mest sammanhållna albumet sedan debuten. Med gästartister som Feist och Moses Sumney markerar ”Hazel eyes” en tydlig kursändring från den kommersiella topplistesatsningen på förra skivan ”Gloria”.

Den ickebinära sångaren, som länge burit manteln som en av sin generations främsta soulsångare, har ända sedan genombrottet med ”Stay with me” 2014 balanserat mellan innerlig balladpop och bredare popproduktioner. Med en röst som ofta jämförts med George Michael – ett av Smiths uttalade ideal – har potentialen alltid varit enorm. Ändå har den konstnärliga vägen varit kantad av trevande steg i olika riktningar.

På det nya albumet ”Hazel eyes” har Smith dock valt en annan strategi. I stället för att jaga tidens ljudbilder och listframgångar gräver artisten djupt i den musikaliska mylla som format honom – de jordiga rötterna i soulmusikens gospel-, doo-wop- och bluesarv. Resultatet beskrivs som artistens mest sammanhållna verk sedan succédebuten, med en nedtonad och tillbakablickande produktion som lyfter fram röstens naturliga värme och elasticitet.

## Stjärnspäckad gästlista

Att Smith valt att omge sig med namnkunniga artister från den mer alternativa soulsfären säger en del om den nya riktningen. Den kanadensiska singer-songwritern Feist, känd för sitt lekfulla och experimentella förhållningssätt, medverkar på duetten ”Moondance”. Där möts tickande triphop-beats och dramatiskt rullande piano i en låt som visar prov på utmärkt blåögd soul. Även Moses Sumney, vars egen musik rör sig i gränslandet mellan soul, folkmusik och experimentell pop, bidrar med sin distinkta röst på albumet.

De nya låtarna visar prov på en artist som vågar ta ut svängarna inom den annars ganska trygga retroinramningen. Det är i mötet mellan det välbekanta och det oväntade som skivan verkligen lyfter. Det avskalade neo-doo-wop-spåret ”My guy” tassar fram med en osedvanlig elegans, medan det skevt visslande ljudet i den annars stillsamma ”Love is a stillness” skapar en dynamik som håller lyssnaren vaken.

## Ett ljudlandskap i särklass

Albumets absoluta höjdpunkt är dock den utdragna och oerhört vackra balladen ”Hold on”. Där skapas ett ljudlandskap som påminner om den kanadensiske producenten Daniel Lanois signum – en värld där sprucket rostig elgitarr, dånande trummor och mäktiga körer smälter samman till något större än summan av delarna. I detta möte låter det som att Sam Smith äntligen har hittat hem.

Albumtiteln ”Hazel eyes” anspelar på de hasselbruna ögonen – en personlig detalj som förstärker känslan av att detta är artistens mest intima och självutlämnande verk hittills. Låtarna kretsar kring teman som kärlekens olika skepnader, förlust och längtan, men förmedlas genom ett mer nyanserat och återhållet uttryck än tidigare.

## En marknad i förändring

Sam Smiths konstnärliga omsvängning kommer i en tid då musikindustrin i allt högre grad belönar autenticitet och personliga uttryck framför polerad pop-perfektion. Strömningstjänsternas algoritmer har visserligen inte minskat betydelsen av radiovänliga hits, men det finns en växande publik för artister som vågar gå egna vägar.

För Sam Smith, som under senare år varit lika mycket känd för sitt påverkansarbete kring HBTQ-frågor och kroppsaktivism som för musiken, kan albumsatsningen ses som ett sätt att befästa en långsiktig artistisk trovärdighet. Med ”Hazel eyes” visar artisten prov på en mognad som lovar gott inför framtiden – och bekräftar att den där enorma rösten äntligen har hittat rätt ramar att verka inom.