Sanna: Kanhända är jag en klen krigskorrespondent

I Kiev fortsätter vardagen trots kalla kriget

Över en halv miljon människor har lämnat Kiev enligt stadens borgmästare, men i innerstaden tycks livet fortgå med en anmärkningsvärd normalitet. Caféborden är nästan lika fyllda som innan krisen, men besökarna kommer nu inte bara för fikat utan även för att få tillgång till elektricitet och internetuppkoppling i en stad där basala bekvämligheter blivit en bristvara.

Vintern 2026 har slagit till med ovanlig kraft mot den ukrainska huvudstaden. Trots svårigheterna försöker invånarna behålla en positiv inställning. ”Det är ju riktig vinter för första gången på flera år, äntligen!” kommenterar en invånare och tillägger hoppfullt: ”Det måste väl ändå vara ett gott tecken?”

Den omfattande snömängden har skapat problem i staden där invånarna gemensamt klagar på den bristfälliga snöröjningen. Gatorna är hala och farliga, med undantag för borgmästarens eget kvarter som är väl sandat. Men vintern har också sina ljuspunkter. I sluttningarna nedanför den historiska Sofiakatedralen kan man se barnfamiljer åka pulka, och stadens vinterskrud skapar en nästan sagolik atmosfär trots de svåra omständigheterna.

Kulturlivet fortsätter att vara en viktig del av stadens motståndskraft. I den imponerande Mystetskijarsenalen, som numera fungerar som en gigantisk konsthall, pågår en utställning om en berömd ukrainsk poet som dog i sovjetisk fångenskap. Tolv tusen kvadratmeter endast på bottenvåningen erbjuder besökare en djupdykning i Ukrainas litterära arv.

Det mindre boktryckarmuseet spelar också en roll i att upprätthålla kulturlivet. En ensam gitarrist uppträder där med musik av en 1800-talskompositör från Barcelona, medan ett trettiotal åhörare sitter på fällstolar intill en julgransklädd i vita rosetter – en påminnelse om att traditionerna lever vidare trots krisen.

Hos Filharmonikerna hålls konserter till minne av försvaret av flygplatsen i Donetsk som Ukraina förlorade 2011. Dirigenter och solister uppträder klädda i kamouflagekläder, en tydlig referens till det pågående konflikten. Publiken sitter insvepta i vinterjackor och mössor i den svagt upplysta salen där värmen är en bristvara, men stående ovationer visar att kulturens kraft inte dämpas av yttre omständigheter.

Energikrisen har drabbat staden hårt. Lokala journalister rapporterar om invånare som saknat värme under långa perioder, medan de själva arbetar under identiska förhållanden. En invånare berättar att hon endast har nio grader inomhus och sover under tre filtar för att hålla värmen. Gas finns tillgänglig i begränsad omfattning, vilket gör att många sitter i köken med ugnsluckan på glänt för att få lite extra värme, trots hälsoriskerna.

Vattenförsörjningen är också ett akut problem. På ett av stadens hotell, där bastun fortfarande fungerar, träffas två unga kvinnor. En är på tjänsteresa från Lviv, medan den andra, en Kievbo, har smugit in bara för att tvätta håret då hennes bostad saknar vatten.

Trots de extrema utmaningarna visar Kievs invånare en anmärkningsvärd uthållighet och förmåga att anpassa sig. Vardagslivet fortsätter, om än i modifierad form, med en befolkning som vägrar att ge upp sina traditioner, sitt kulturliv och sin värdighet i en stad där kriget har blivit den nya normaliteten.