Den brittiske skulptören Sean Henrys utställning ”Who am I?” pågår just nu i Uppsala domkyrka och kommer att visas fram till den 30 augusti. Sexton skulpturer, vissa gigantiska och andra påfallande små, har placerats strategiskt i och omkring det medeltida kyrkorummet. Det som kunde ha blivit en vanlig skulpturutställning förvandlas här till något annorlunda när verken möter den sakrala miljön.

Henrys figurer är skickligt modellerade och kännetecknas av en inåtvänd kvalitet. De tycks vara inneslutna i sig själva, fångade i ett slags tyst meditation eller reflektion. I Uppsala domkyrkas lugna men visuellt rika interiör får dessa gestalter ett nytt liv. Den högtidliga miljön passar dem faktiskt bättre än konstvärldens sterila vita gallerilokaler, vilket skapar en ovanlig symbios mellan samtidskonst och historisk arkitektur.

Konstnären leker på klassiskt skulpturalt vis med skala och proportioner. De flesta av figurerna bara står stilla, medan några har fångats mitt i en rörelse, vilar i sömn eller interagerar med varandra. Placeringen av verken skapar oväntade dialoger med kyrkans befintliga konstskatter och historia.

I gravkoret, som hyser Erik den heliges relikskrin, står verket ”Sleeper” – en vithårig kvinna som håller en liten soldat i sina armar. Skulpturen är placerad framför en medeltida väggtextil av Rudolf Gowenius som berättar historien om helgonkungen. Henrys samtida verk blir därmed ett parallellt narrativ som sträcker sig över sekler och skapar en spännande koppling mellan dåtid och nutid.

Särskilt raffinerade är de relativt små gestalter som nästan gömda har placerats på de valvbärande pelarnas kragstenar högt uppe i kyrkorummet. På en av kragstenarna, som pryds av en antisemitisk medeltida relief känd som ”judesugga”, står porträttskulpturen av den hemlöse John. Denna placering skapar en betydelsefull tråd av utsatthet och marginalisering som sträcker sig genom århundradena.

Uppsala domkyrka har under det senaste decenniet etablerat sig som en arena för samtidskonst genom att visa flera uppmärksammade utställningar. Det storslagna kyrkorummet visar sig ha en förmåga att inte bara tåla utan aktivt samspela med modern konst. I bästa fall uppstår en ömsesidig aktivering där både konstverken och det historiska rummet får nya dimensioner.

Med Sean Henrys utställning blir denna ömsesidighet särskilt tydlig. Hans figurer slår sig förvånansvärt väl i slang med kyrkans kor, valv och befintliga interiörer. Det medeltida rummet och de samtida skulpturerna kompletterar varandra på ett sätt som berikar besökarens upplevelse av båda.

Det finns dock en aspekt av utställningen som väcker viss tveksamhet. Verken är till salu, och priserna sträcker sig från ett par hundratusen kronor upp till 1,5 miljoner kronor. En prislista i anslutning till utställningen påminner besökaren om konstmarknadens kommersiella realiteter.

Det är naturligtvis självklart att en konstnär säljer sina verk, men kombinationen av sakralt rum och kommersiell försäljning kan väcka frågor. Tanken går osökt till den bibliska berättelsen om Jesus och tempelrensningen, när han drev ut köpmännen från det heliga rummet.

Trots denna invändning, som får betraktas som en marginalkommentar, är utställningen lyckad. Det vore faktiskt önskvärt om Uppsala domkyrka valde att förvärva något av Henrys verk permanent. Kyrkan har tidigare gjort framgångsrika tillskott till sin samtida konstsamling, bland annat Anders Widoffs superrealistiska skulptur ”Maria (Återkomsten)” och Bill Violas videoinstallation ”Visitation”.

Dessa permanenta verk har blivit självklara och uppskattade delar av kyrkans interiör. De knyter på ett välfunnet sätt samman den medeltida byggnaden med vår egen tid och visar att ett levande kulturarv kan omfamna både tradition och förnyelse.

Sean Henrys skulpturer skulle på ett liknande sätt kunna berika Uppsala domkyrkas samling. Hans tematik kring identitet, utsatthet och mänsklig existens harmonierar väl med de universella frågor som en kyrka historiskt sett har utgjort en plats för att reflektera över.

Utställningen ”Who am I?” demonstrerar att samtidskonst och sakrala rum kan mötas i fruktbar dialog. När konstens frågor om vem vi är ställs i ett rum som i århundraden har varit dedikerat åt andliga och existentiella frågeställningar, uppstår något meningsfullt som sträcker sig bortom både konsthistoria och kyrkohistoria.