Sebastian Nowacki: Mina speedos är en krigsförklaring mot lagom

I den katalanska kuststaden Sitges, känd som ett internationellt centrum för HBTQ-turism, möts en grupp svenska vänner av en syn som får dem att reagera. En man promenerar längs vattenbrynet iklädd endast en så kallad kukring. Scenen, som utspelade sig för fjorton år sedan, blir startskottet för en svensk mans långa resa mot badmodefrihet – en resa som visar sig vara mer komplicerad än förväntat.

Sitges har i decennier fungerat som en magnet för homosexuella män från hela världen. På stadens stränder har det manliga badmodet flyttat fram sina positioner och de traditionella reglerna för hur män får klä sig verkar vara tillfälligt upphävda. Många badar helt nakna, andra väljer kukringar, och för de mer försiktiga finns små, tajta speedos.

För den svenska besökaren och hans vänner, alla iklädda påpälsade kategorin knälånga, löst sittande badshorts, blir kontrasten påtaglig. Det som slår dem är inte främst avsaknaden av kläder, utan känslan av frihet som omger strandgästerna. Här verkar ingen oroa sig för vad andra tycker eller tänker.

Besöket i Sitges väcker en längtan. Berättaren inser att total nakenhet aldrig kommer bli aktuellt, men speedos – det känns som en möjlig väg mot samma frihetskänsla. När gruppen lämnar staden efter att en av vännerna simmat in i en använd kondom, är beslutet fattat.

Följande sommar köper han sitt första par speedos. Under en resa till de joniska öarna känns allt perfekt. Badbyxorna sitter bra och han slipper det fåniga rullandet av shortsen när han solar. Men när resan är över och han är tillbaka på svensk mark uppstår problem.

När det blir dags för en tur till skärgården med bekanta framstår de tajta badbyxorna plötsligt som helt omöjliga att introducera. Det godtyckligt möblerade rummet Sverige, som han kallar det, kräver andra regler. Med åren blir mönstret tydligt: oavsett sammanhang slutar speedosen alltid på avbytarbänken inom Sveriges gränser. Bohusläns klippor, Långholmen eller Orsasjöns långgrunda strand – allt är belagt med hudförbud.

Förklaringen handlar inte om kroppen, betonar han. Han tränar och äter sitt kreatinpulver som alla andra. Ändå vågar han inte. Det enkla svaret vore att han är ängslig och feg, men verkligheten är mer komplicerad än så.

Problemet har med geografi att göra. På svenska badplatser saknas förebilder. Han kan inte minnas när han senast såg en vuxen man bära speedos offentligt i Sverige. I simhallens snabbana är det accepterat, men där är valet av badkläder mer instrumentellt än estetiskt.

På svenska badbryggor är speedon inte bara ett badplagg utan ett socialt ställningstagande. Den lilla badbyxan signalerar en självklarhet inför den egna kroppen som svenskar gärna hyllar i teorin men sällan praktiserar i verkligheten.

Nyligen presenterade Språktidningen en undersökning där ”lagom” för andra året i rad valdes till svenskarnas favoritord. Chefredaktören Anders Svensson förklarade att ordet för vissa handlar om jämvikt i livet, för andra om att inte sticka ut negativt genom att bara tänka på sig själv.

Att som man bära knålånga, löst sittande badshorts är själva definitionen av att inte sticka ut. Mellantinget mellan shorts och speedos, modellen som påminner om boxerkalsong, har visserligen nått viss acceptans på senare tid. Men blottar man lårets allra översta hudparti ökar risken att stöta sig med andra rejält. Några kvadratcentimeter nylon blir en krigsförklaring mot lagom.

Skräcken inför att bära speedos i Sverige springer ur något som har med den svenska blicken att göra. Den är sällan brutal, vilket gör den så effektiv. Den är tyst men ekar högt i skallen på alla som fostrats av jantelagen. ”Tror han att han är en cowboy eller?” Det är den typen av tänkta kommentarer som hindrar.

Ju längre från Sverige, desto mindre blir badbyxorna. Utomlands försvinner allt tvivel. På kontinenten råder konsensus om att speedon är både praktisk och snygg, och att huden på lårets ovansida inte är laddad med något särskilt. I alla fall inte med annat än frihet.

På Hotel Amours strandklubb i Nice frågar vännen Tone om han har en kukring under sina speedos. Svaret kommer lättsamt: ”Bara gud vet.”

Berättelsen illustrerar hur starkt kulturella normer påverkar våra val, även i så enkla frågor som badkläder. Det som känns naturligt och självklart på en strand i Frankrike eller Spanien blir i svensk kontext något laddat och problematiskt. Skillnaden ligger inte i plagget självt, utan i de outtalade regler och förväntningar som omger det.

För den som fostrats i svensk kultur verkar friheten att välja badkläder efter egen smak snarare än social acceptans vara en frihet som måste erövras utanför landets gränser.