Simone de Beauvoir gör upp med den egna, krävande elitismen

En 59-årig Simone de Beauvoir befann sig 1967 i ett avgörande skede av sin litterära karriär när hon publicerade romanen ”Den diskreta åldern”. Bakom henne låg monumentala verk som ”Det andra könet” från 1949, en av feminismens mest inflytelserika texter, samt den omfattande romanen ”Mandarinerna” från 1954. Under det kommande decenniet skulle hon ägna sig åt självbiografiska skrifter, men under 1960-talets senare del återvände hon till romanformen i kortare format med åldrandet som centralt tema.

Verket har nu nyligen utkommit på svenska i Kristoffer Leandoers översättning via Lind & Co, med ett omfång på 111 sidor. Romanen representerar en återkomst till det fiktiva berättandet efter flera år av självbiografiskt arbete.

När Johanne Lykke Naderehvandi tidigare recenserade nyutgåvan av ”Mandarinerna” påpekade hon att romanen ofta felaktigt har tolkats som en nyckelroman där fiktiva gestalter direkt översatts till verkliga personer i kretsen kring Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Recensenten, som föddes året efter de Beauvoirs död, betonade vikten av att läsa ”Mandarinerna” som just en roman, inte som en tunt maskerad självbiografi.

Detta perspektiv är lika relevant för de Beauvoirs sena kortromaner. Risken att fastna i spekulationer om verkliga förebilder är särskilt stor för äldre läsare som kanske till och med bevittnade paret Sartre och de Beauvoir vid politiska möten i Paris. Men att läsa verken som nyckelromaner innebär att missa deras litterära kvaliteter och universella teman.

”Den diskreta åldern” kretsar kring en kvinna som precis fyllt sextio år och börjar lida under följderna av åldrandet. Hon konfronteras med en kropp som förfaller, idéer som inte längre känns nya och fräscha, och en vuxen son som väljer en helt annan politisk väg än föräldrarna. Till skillnad från sin make, som verkar acceptera åldrandets realiteter, rasar huvudpersonen mot dem.

Kvinnan har nyss publicerat den tredje boken i en serie, men mottagandet blir ljumt. Kritikerna menar att det bara är gammal skåpmat, och efterhand börjar hon själv inse att de kan ha rätt. Ännu svårare att acceptera är den vuxne sonens livsval. Hon har väglett honom genom skolan och fått honom att välja en bana liknande hennes egen – en kombination av vänsterrörelse och forskarstudier i humaniora. Men när han gifter sig hjälper hans nya fru honom åt ett helt annat håll, in i borgerlig kulturpolitik.

Romanens jag-form skapar en stark, oavvislig närvaro som tvingar läsaren in i huvudpersonens perspektiv på tillvaron. Läsaren blir utlämnad åt hennes upprörda tankar och plågade reaktioner på vad hon uppfattar som svek från både son och make. Hon bryter med sonen och avvisar maken för att han inte håller med henne. Hennes beteende är orimligt, ursinnets förblindar henne, och hon kan inte gå emot sina egna övertygelser eller försöka förstå vad som driver de andra personerna.

Huvudpersonen delar visserligen politisk hållning och professionell bakgrund med Simone de Beauvoir – hon är lärare omgiven av beundrande unga människor – men hon är inte identisk med författaren. I stället utgör romanen en skoningslös uppgörelse med de Beauvoirs egna värderingar och de roller hon själv spelat. Hon skildrar en krävande, elitistisk kvinna som är oförmögen att älska villkorslöst, men låter henne småningom nå en insikt som liknar försoning.

Till sist är det de långa åren av gemenskap och närhet som väger tyngre än stundens passioner och hjälper henne att finna sig till rätta i sin ålderdom. Livsgnistan går dock aldrig förlorad, vilket ger romanen en komplex och nyanserad slutsats.

Kristoffer Leandoers översättning följer originalet lätt och elegant, samtidigt som han anpassar franskans substantivrikedom till svenskans förkärlek för verbalkonstruktioner. Detta gör språket naturligt för svenska läsare. Ett undantag finns – någon åker till ”Sardaigne” i stället för det korrekta svenska ”Sardinien” – men detta är det enda störande elementet i en i övrigt flytande översättning.

Romanen läses i ett svep tack vare den engagerande rösten, som är både fängslande och provocerande. Leandoer avslutar sitt efterord med att kalla romanen ”rörande”, medan recensenten hellre skulle beskriva den som ”upprörande” – en kvalitet som inte på något sätt minskar verkets värde. Tvärtom vittnar den starka reaktionen om romanens förmåga att väcka känslor och utmana läsarens perspektiv på åldrande, kärlek och de val vi gör i livet.