Snyggt och vilsamt när Jasmine Myra spelar på Fasching

Under de senaste åren har Storbritannien etablerat sig som ett av världens viktigaste nav för modern jazz. Genren, som en gång var förknippad med USA:s musikkultur, har fått en tydlig brittisk röst genom en rad artister som blandar traditionella jazzelement med rytmer från grime, hiphop och elektronisk musik. I korsningen mellan dessa influenser står saxofonisten och kompositören Jasmine Myra, som nyligen gav konsert på jazzklubben Fasching i Stockholm.

Dagens Nyheters recensent Po Tidholm var på plats och fångade kvällen i en recension där han både hyllade och anmärkte. ”Det är en snygg och säker konsert som emellanåt blir alltför stillastående,” skriver han, och konstaterar att Myra låter den brittiska andliga jazzen breda ut sig i den anrika lokalen. Hans omdöme fångar en viktig paradox i den moderna jazzens framväxt: å ena sidan en vilja att skapa vackra, stämningsfulla ljudlandskap, å andra sidan en risk att låta perfektionen gå före den spontana improvisation som traditionellt varit genrens hjärta.

Jasmine Myra, född i West Yorkshire, har under de senaste åren blivit ett av de mest uppmärksammade nya namnen på den brittiska jazzscenen. Hennes musik kretsar ofta kring melodi och harmonik med rötter i 1960-talets andliga jazz, en rörelse som bland andra John Coltrane och Pharoah Sanders var centrala gestalter i. Med en saxofon som både kan höja sig i passionerade utbrott och sänka sig till en viskning har Myra hittat ett sätt att hantera arvet efter dessa legender. Hon är heller ensam om det. I hennes generation finns flera musiker som utforskar liknande estetik, från Nubya Garcias rytmiska melodik till The Comet Is Comings elektroniska utbrott.

Att Myras konsert förlades till Fasching är ingen slump. Klubben, som grundades i slutet av 1960-talet, har under flera decennier varit en av de viktigaste scenerna för jazz i Norden. Här har legendarer som Dizzy Gillespie, Chick Corea och Herbie Hancock stått på scenen, och här har också nya stjärnor fått sitt genombrott. För internationella artister innebär en spelning på Fasching ofta ett sätt att nå en kräsen och kunnig publik. För den svenska publiken handlar det om en möjlighet att uppleva den senaste utvecklingen inom världsjazzen på nära håll, långt från festivalernas stora scener.

Po Tidholms recension av Myras konsert har väckt diskussion i musikvärlden. Hans kritik handlar inte om att kvällen saknade engagemang – han beskriver den som både ”säker” och ”snygg” – men han efterlyser mer rörlighet och kontraster. Det är en invändning som ofta riktats mot den moderna andliga jazzen, inte minst av dem som menar att genren gjort sig alltför bekväm i ett uttryck som passar i bakgrunden på kaféer, gallerier eller spellistor för fokus. Samtidigt är det just den tillgängligheten som gjort genren kommersiellt framgångsrik under senare år.

Streamingtjänsterna har ändrat förutsättningarna för jazz på ett avgörande sätt. För bara ett decennium sedan var jazzen en nisch i musikindustrin, med begränsad räckvidd och få kanaler för ny musik. I dag samlar spellistor med ”spiritual jazz” eller ”midnight jazz” miljontals lyssnare, och algoritmerna belönar ofta lugna, stämningstäta ljudbilder snarare än nyckfulla solon. För en musiker som Jasmine Myra innebär det att hon snabbt kan nå en bred publik, men också att hon riskerar att hamna i en fålla där produktionen väger tyngre än liveupplevelsen.

Trots dessa utmaningar fortsätter den brittiska jazzscenen att växa. Flera av de största namnen har byggt sina karriärer på en kombination av klassiska jazzkunskaper och modern experimentlusta, och de turnerar regelbundet i hela Europa. Konserten på Fasching var bara en av många under den turné som fört Myra till Skandinavien. För publiken blev kvällen en påminnelse om varför den här musiken fortfarande är relevant: den kan vara både eftertänksam och närvarande, meditativ och rytmiskt laddad.

Om den är för eftertänksam eller för stillastående beror i hög grad på vad man förväntar sig. Po Tidholm menar att Jasmine Myra har alla förutsättningar att bli en viktig röst, men att hon fortfarande är på väg någonstans. Hans recension av konserten på Fasching kan läsas som en uppmaning till den nya generationen jazzmusiker: att inte nöja sig med att göra snygg och säker musik, utan att våga ta ut svängarna och ibland riskera att misslyckas. Först då kan jazzen fortsätta att utvecklas, även i en tid när algoritmerna hellre belönar det välpolerade än det oförutsägbara.