När Sveriges ekonomiska kris slog till på 1990-talet märktes det i vardagen för vanliga familjer. Många tvingades ta sig an extraarbeten för att få ekonomin att gå ihop, avgifter för barnomsorg blev oöverkomliga och vardagen förändrades i grunden. Men krisen var bara början på en större omvandling av det svenska samhället som skulle komma att påverka generationer framåt.

I sin bok ”Förbannelsen” beskriver Karin Pettersson hur Sverige gick från att vara ett av världens mest jämlika länder till en nation där marknadens logik ersatt tanken om det gemensamma. Systemskiftet under 1990-talet kom från höger men verkställdes av socialdemokrater, ett tema som löper som en röd tråd genom den svenska välfärdsutvecklingen.

Från revolutionärt parti till maktparti

Den svenska socialdemokratins historia är en berättelse om gradvis transformation från ett radikal arbetarrörelse till ett maktparti som alltmer övergivit sina ursprungliga ideologiska utgångspunkter. Detta är temat i Kjell Östbergs nyutkomna bok ”Mellan makten och rörelsen. Socialdemokratins väg från Palm till Andersson” utgiven av Ordfront.

Östberg, som tidigare skrivit uppmärksammade böcker om demokratisering och sociala rörelser, tar sig an frågan: hur hamnade vi här? På under 300 sidor vecklar han ut arbetarrörelsens historia och visar hur socialdemokratin enligt honom förlorade sin själ och bröt med sina rötter.

Rörelsen växer fram

Socialdemokratins rötter går tillbaka till 1800-talets andra hälft, en tid präglad av revolter, revolutioner och strejker i Europa. I och med industrins utveckling ökade proletariatet hastigt och trängdes samman i större massor i städerna. Deras krafter koncentrerades, och därmed också medvetenheten om arbetarnas gemensamma styrka. Proletärerna transformerades till en samhällsklass som på allvar hotade den borgerliga hegemonin.

Socialismens idéläror spred sig gradvis även till Sverige. Våren 1888 satt August Palm på Långholmen, dömd för förargelseväckande beteende, ärekränkning, olaga möte och smädelse mot riksdagen. Från sin cell skrev han till de fyra dåvarande socialdemokratiska föreningarna att det var dags att bilda ett parti. Året därpå, 1889, konstituerades det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Det första partiprogrammet dröjde till 1897. Där formulerades partiets radikala vision tydligt: ”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att det vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.”

Välfärdsstatens guldålder

Efter att ha tagit makten 1932 släppte socialdemokraterna den inte på 44 år. Medvetet och systematiskt, i nära samarbete med näringslivet, flyttade man fram positionerna och lade grunden till välfärdsstaten. Ekonomin blomstrade efter kriget med den eviga tillväxtens evangelium och en avundsvård framtidstro.

En stark stat trädde fram och stadigt byggdes det offentligt finansierade välfärdssystemet från grunden. Man rensade ut marxistiska skrivsätt i partiprogrammet och gav under 1960-talet ökad uppmärksamhet åt aktiva insatser inom konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken.

Det var först på 1970-talet de verkligt stora förändringarna blev verklighet. En omfattande sjukförsäkringsreform, arbetslöshetsförsäkring, föräldraförsäkring, omfattande statsbidrag för att bygga ut barnomsorgen, höjda bostads- och barnbidrag, miljonprogrammet och en ny kulturpolitik antogs. Den demokratiska socialismens höjdpunkt ägde således rum just innan man 1976 förlorade makten.

Den nyliberala vändningen

1980 försköt socialdemokratin, fortfarande rejält stukad efter att ha förlorat regeringsmakten, relationen mellan tillväxt och välfärd på ett avgörande sätt. Om man tidigare hämtat sin ideologiska väg från dialogen med de rörelseintellektuella så knöt man nu till sig ledande unga nyliberala ekonomer från Handelshögskolan.

Allt mer betraktades sociala utgifter som något tärande. Välfärdssamhället blev en belastning som måste reformeras. Detta kom i grunden att förändra hela det socialdemokratiska projektet, skriver Östberg. När man väl vann tillbaka makten 1982 var den interna kursändringen utstakad från toppen med omfattande sociala nedskärningar och åtstramningar.

Spänningarna eskalerade inom partiet. När budgeten presenterades i januari 1986 utbröt vilda strejker runtom i landet. Hur djupt splittringen hade kunnat bli får vi aldrig veta. Mordet på Olof Palme förändrade allt, debatten avstannade och opinionssiffrorna sköt i höjden. Några år efter hans död hade stora delar av den solidariska välfärdsstaten urholkats, avreglerats eller privatiserats.

1990-talskrisen och dess efterverkningar

1991 fick Sverige en moderat statsminister för första gången på 60 år. Efter 1990-talets kris återtog socialdemokraterna makten och drev frågor om globalisering, individualisering, avreglerade marknader, låg inflation och privatiseringar. Den offentliga sektorn skulle krympas igen och här började man tappa mycket av sin klassbas och därmed väljare.

Östberg menar att nedmonteringen av välfärden som började under denna period lett fram till vår nutid med ett enormt prekariat, rutten infrastruktur, gängkriminalitet och segregerad skola.

Dagens socialdemokrati

Alltjämt triangulerar socialdemokraterna mot den högerradikala nationalismen och deltar i det som kritiker kallar en hetsjakt på invandrare för att ta över motståndarnas frågor och framstå som pragmatiska. I hundra procent av fallen har socialdemokraterna röstat med Tidöregeringen för de lagförslag som begränsar eller inskränker asylrätten. Motsvarande siffra för Vänster- och Miljöpartiet: noll procent.

Även om de ideologiska skiljelinjerna finns kvar, exempelvis synen på klimatkrisen och vinster i välfärden, står de inte längre i fokus. På partikongressen förra året nämndes klimat, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet knappt i Magdalena Anderssons linjetal. I stället nämndes försvar, kriminalitet, säkerhet och Sverige eller svensk runt 110 gånger.

”Jag vill att den svenska flaggan ska hissas på varje torg”, förkunnade Andersson. För tillfället verkar strategin fungera. Partiets högergir ser ut att betala sig och socialdemokraterna går starkt i opinionen inför ett möjligt regeringsskifte.