Konsten att släppa taget – Nina Lykkes uppgörelse med vuxenansvar

I en tid då föräldrarollens auktoritet ifrågasätts levererar Nina Lykke en svidande skildring av generationskonflikter i sin nya roman ”Var är de vuxna?”. På knappt 200 sidor presenterar den norska författaren en berättelse som sveper läsaren med i en ström av intensiv, uppskruvad prosa utan onödiga transportsträckor.

Romanen kretsar kring Ida, en snart 60-årig parterapeut vars komplicerade relation till sin egen mor fortfarande präglar hennes liv. Modern finns ständigt närvarande ”någonstans bakom nyckelbenet” – ett påtagligt bevis på att man kanske aldrig blir helt färdig med sin barndom, trots åldern. ”Och jag tar av mig ena handsken och lirkar in handen innanför kläderna, lägger den mot bröstet och upprättar kontakt med mamma, som bor inom mig,” reflekterar Ida.

Från en blåsig stund vid moderns grav rullas en sargad karta av deras relation upp. Minnet av att försöka krama sin mor jämförs med en obehaglig känsla av att vara ”en lysten karl” som tränger sig på en ”motvillig kvinna”. Samtidigt har Idas vuxna son slutat svara på hennes meddelanden, möjligen på grund av att hon upplevs som påträngande, eller för att hon misslyckades med att notera hans tårar när han var åtta år gammal.

Efter framgångar med titlar som ”Vi är inte här för att ha roligt” (2023) och ”Nej och åter nej” (2018) fortsätter Lykke att dissekera medelklassens relationsproblem. I ”Var är de vuxna?” undersöker hon den motsägelsefulla positionen att samtidigt vara både förälder och barn – med alla de komplexa känslor som medföljer.

Romanen kan betraktas som två parallella berättelser inom samma pärmar. Å ena sidan framstår den som en samhällskritisk pamflett där författaren tar sig an en kanske utsliten debatt om hur barnen har ”tagit över” och föräldrarna förvandlats till svaga jasägare. ”Överallt i traditionella och sociala medier pratade och skrev vuxna människor om hur mycket de lärde sig, varje dag, av sina kloka tonåringar,” noterar Ida med tydlig sarkasm. När huvudpersonen konfronterar någon med smutsiga skor på ett spårvagnssäte känns det nästan som en anakronism, ett eko från en svunnen tid.

Den andra, mer övertygande berättelsen, är en närmast hisnande skräckskildring om föräldraskapets fallgropar. Lykkes förmåga att gestalta Idas gradvisa alienation från sina barn och barnbarn är mästerlig. Läsaren dras in i en tvetydig mardröm där Ida ständigt ifrågasätter sig själv: Var inbjudan till sjukhuset för att träffa det nyfödda barnbarnet i själva verket ett test av hennes gränslösa natur? Och är hon verkligen gränslös, eller bara missförstådd?

”Jag är barnet i den här relationen och har därför inget ansvar,” deklarerar sonen allvarligt under en uppgörelse – en replik som knyter an till romanens centrala tema om ansvarsförskjutning mellan generationer.

Lykkes prosa är intensiv och kännetecknas av korta, kraftfulla meningar som fångar Idas rastlösa inre: ”… och jag drack kaffe och höll ansiktsmusklerna i styr, åh ja, tusen tack, det var fint sagt, upp och ner, en dag i taget.” Denna stilistiska metod passar perfekt för att förmedla huvudpersonens tumultartade känsloliv.

Trots att romanen kan upplevas som splittrad mellan samhällskritik och psykologiskt drama, är det framför allt i den senare dimensionen som Lykke verkligen excellerar. Den innerliga skildringen av föräldraskapets smärta och längtan efter försoning skapar ett verk som är svårt att lägga ifrån sig.

Med ”Var är de vuxna?” befäster Nina Lykke sin position som en av Nordens mest träffsäkra skildrare av moderna familjerelationer. Genom Idas ögon får vi uppleva både sorgen över att aldrig ha blivit ordentligt sedd som barn och frustrationen över att inte lyckas bli sedd som den förälder man försökt vara. Romanen väcker den obekväma frågan: När blir vi egentligen vuxna – och vad innebär det egentligen?