Stadens säkerhet byggs med grönska och stadiga skydd

Säkerhet och hållbarhet formar framtidens städer

Allt hänger ihop. Sällan har detta varit så tydligt som efter den senaste vintern. När både de brittiska säkerhetstjänsterna MI5 och MI6 går ut och varnar för matbrist och kaos om ekosystemen kollapsar, blir det uppenbart att hållbar stadsplanering inte längre bara är en miljöfråga utan även en säkerhetsfråga.

– Sverige är inte byggt för de nya hoten. Nu krävs en annan typ av helhetstänkande när vi planerar framtiden. Både säkerhets- och klimataspekter måste finnas med från start, konstaterar arkitekten Karolina Keyzer.

Keyzer har omfattande erfarenhet inom området och anlitades som stadsbyggnadsexpert i Norge redan efter terrorattentatet mot regeringskvarteren i Oslo 2011. Hon har även bidragit till Myndigheten för civilt försvars vägledning ”Inbyggd säkerhet” från 2024. I sitt arbete har hon inspirerats av Norges tillvägagångssätt, där målsättningen har varit att skapa säkra men samtidigt människovänliga, relativt öppna och gröna stadsrum.

I förordet till ”Inbyggd säkerhet” understryker Center mot våldsbejakande extremisms enhetschef Stefan Anering allvaret i situationen: ”Sverige står inför ett grundläggande skifte i både fysisk planering och övergripande samhällsplanering. Vår tids akuta klimathot och ökande säkerhetshot innebär, tillsammans med nödvändiga krav på medveten resurshushållning, att dessa frågor behöver vara ingångsparametrar när vi ska bygga nytt och förvalta vår gemensamma livsmiljö.”

Men vägledningen är just bara en vägledning. Sverige har tvingande regler kring till exempel brandskydd, men när det kommer till så kallade antagonistiska hot saknas krav, påpekar Keyzer:

– Här behövs politiska beslut. I dag är det många som är inblandade i plan- och byggprocessen, men ingen har det yttersta ansvaret för säkerhetsfrågan. I till exempel England finns den med på flera nivåer, både bygglov och detaljplan bedöms utifrån säkerhetsaspekter.

Vår tids ”frimärksplanering”, där städerna planeras utifrån enskilda projekt, leder sällan till en bra helhet. Det är enligt Keyzer denna helhetssyn vi måste hitta tillbaka till.

– Jag ser en stor risk i att säkerhetsfrågan i Sverige kan bli ytterligare ett särintresse. Att den istället för att hanteras i ett helhetsperspektiv tas över av ”säkerhetsfirmor” som ser till andra intressen än dem som vi alla som medborgare har nytta av.

Vid ett stadsbyggnadsseminarium i februari med temat ”Den resilienta staden”, anordnat av Arwidssonstiftelsen och Danmarks ambassad, inledde Försvarshögskolans rektor Robert Egnell och terrorforskaren Magnus Ranstorp diskussionen. Egnell framhöll att det allvarliga säkerhetsläget gör det oerhört viktigt att skapa sammanhållning och att den arkitektoniska utmaningen ligger i att etablera gemensamma mötesplatser och sociala sammanhang.

Terrorforskaren Ranstorp betonade att man stärker den sociala motståndskraften genom att skapa vardagsvärden:

– Försvarsvilja uppstår i en stad där människor känner tillhörighet. Det vi ska fråga oss är hur vi bygger in både beredskap och inkludering.

Danmark har efter skyfallen 2011 blivit något av Nordens specialister på naturbaserad säkerhetsanpassning. Tina Saaby, tidigare stadsarkitekt i Köpenhamn, presenterade projekt som bidragit till en både terrorsäkrare och mer klimatanpassad stad.

Hundratals platser i Köpenhamn har anpassats med hjälp av både statliga medel och medel från olika fonder. På Österbro finns experimentstadsdelen Klimakvarteren och på Vesterbro har Enghaveparken förvandlats till Köpenhamns största klimatprojekt med en 22 000 kubikmeter stor vattenreservoar för hantering av framtida skyfall.

På många platser har asfalterade parkeringsplatser ersatts med växtlighet som både renar luft och absorberar vatten. Landskapsarkitekterna på Tredje Natur har utvecklat en genomsläpplig trottoarsten av biomassa som absorberar regnvatten betydligt effektivare än traditionella trottoarstenar.

Även när det gäller ”hårda” skydd är Danmark föredömligt. Det danska riksdagshuset Christiansborgs slott skyddas av rejäla, runda granitklot placerade i en halvcirkel runt byggnaden – ett estetiskt tilltalande, robust och genomtänkt sätt att hindra fordon med terroravsikter.

Det är den ”danska” typen av multifunktionell, långsiktig och lustfylld planering som Karolina Keyzer efterlyser även i Sverige:

– I Sverige har alltifrån arkitekter till beställare och politiker haft en tendens att väja för de stora frågorna. De danska arkitekterna vände utvecklingen genom att säga ”det här kan vi lösa!”. Det intressanta med deras klimatanpassningsprojekt är att de också resulterat i väldigt säkra, smarta och inbjudande miljöer.

Elisabet Elfström, Stockholms stadsträdgårdsmästare och landskapsarkitekt på Trafikkontoret, välkomnar att personer från Försvarshögskolan nu talar sig varma för att bygga sammanhållning och gemenskap:

– Rummen mellan husen är ju ”mitt” område och så relativt enkelt att vara landskapsarkitekt som det är i dag har det aldrig varit. Inga av dagens målsättningar är ju egentligen nya. Nytt är däremot att det är fler grupper i samhället som intresserar sig för stadsutveckling.

Elfström anser att man ofta ”kastar in jästen när brödet nästan är färdigbakat”. Både säkerhets- och klimataspekter bör komma in i början av stadsbyggnadsprojekt.

Stockholms stadsarkitekt Torleif Falk ser en tydlig trend i att det offentliga rummet nu får större utrymme i stadsplaneringen, men också att akuta säkerhetsbehov hittills ofta lett till ad hoc-lösningar. Han beklagar att svenska arkitekter har begränsad påverkan på helhetsfrågor:

– Jag skulle gärna se att fler arkitekter intresserade sig för samhällsbyggnad och att fler sökte sig både till den offentliga sektorn och till politiken.

I Stockholm syns än så länge relativt få exempel på multifunktionell säkerhetsdesign. Riksbankens kombinerade sittplatser och terrorskydd i betong framför entrén på Brunkebergstorg är ett av få visuellt tilltalande exempel. Drottninggatans stora blomsterkärl är det närmaste staden kommer ”naturliga barriärer”, medan regeringskvarteren främst skyddas av pollare.

Karolina Keyzer förespråkar principen ”platsen först, husen sedan”. Hon vill se färre bommar, järngrindar, metalldetektorer och betongsuggor, och istället skydda våra städer med hjälp av träd, vatten och jord. Gatumöbler, fontäner och parker kan utöver sin primära funktion även ha en skyddande funktion.

– Träd är det bästa sättet att möta många av de nya hoten. Växtlighet och vattendrag ger mjuka avgränsningar och naturliga barriärer som smälter in i landskapet, säger hon.

– I vår tid av såväl klimat- som säkerhetshot måste vi förstå att alla frågor hänger ihop. Jag ser naturen som grund för våra städers nya verklighet.