Stefan Sundström varvar ömsint poesi med rockutbrott på ”Den svenska kulturkanonen”

Stefan Sundströms nya album ”Den svenska kulturkanonen” har fått ett tudelat omdöme av DN:s recensent Po Tidholm. I en recension skriver han att skivan pendlar mellan ömsint poetiska partier och mer kantiga sånginsatser. Glädjen, menar han, är både albumets styrka och dess svaghet.

Stefan Sundström har sedan slutet av 1980-talet varit en central gestalt i den svenska vis- och rockmiljön. Med en lång rad album och ständigt närvarande på livescenerna har han byggt upp ett anseende som en av landets mest personliga textförfattare. Hans låtar rymmer ofta ett politiskt och socialt patos, men de bärs också av en värme och självdistans som gör dem lätta att ta till sig. Han har aldrig varit en artist som jagar trender; i stället har han odlat sitt eget uttryck, med rötterna i den svenska visan och rocktraditionen.

På ”Den svenska kulturkanonen” fortsätter han att utforska gränslandet mellan det vackra och det råa. Po Tidholm noterar att skivan innehåller både nedtonade, poetiska partier och mer utmanande vokalinsatser. Uttrycket ”krängande vokalinsatser” fångar det sistnämnda: Sundström sjunger inte alltid rent eller bekvämt, men han gör det med en närvaro som kompenserar för eventuella brister. Det är en kvalitet som fungerar väl live, men som i skivform kan skapa en viss otydlighet. Samtidigt är det just denna brist på puts som ger skivan dess identitet.

Recensenten återkommer flera gånger till glädjen som genomsyrar inspelningen. Man får intrycket av musiker som trivs ihop, och den spontaniteten är smittsam. Samtidigt innebär den att albumet sällan tar sig tid att landa i något stilla. Po Tidholm skriver att det som räddar skivan – glädjen, gemenskapen, den uppsluppna stämningen – också är det som sänker den. Hade fokus varit skarpare hade resultatet kunnat bli mer odelat positivt. Men å andra sidan: en skiva som denna hade knappast vunnit på att vara perfekt. Det är just i de lite ostyriga ögonblicken som Sundström låter mest levande.

Po Tidholm är en av svensk kulturjournalistiks mest erfarna röster. Han har genom åren skrivit om allt från rock och pop till litteratur och samhällsfrågor, ofta med utgångspunkt i den svenska landsbygden och dess villkor. Hans recension i Dagens Nyheter kan därför läsas som mer än bara ett snabbt omdöme; den placerar in Sundströms nya verk i ett större sammanhang. Dagens Nyheter är dessutom en av de tidningar som fortfarande har en särskild tyngd i kulturdebatten. För många lyssnare är en recension där ett tecken på att en skiva är värd att ägna tid åt.

Titeln ”Den svenska kulturkanonen” är i sig ett statement. Debatten om en officiell kulturkanon har pågått i Sverige under lång tid, med politiska förslag och kulturella motförslag. Vissa vill se en gemensam kanon som ett sätt att stärka den kulturella sammanhållningen, medan andra hävdar att en sådan alltid innebär ett våldsamt urval. Sundström närmar sig frågan med sin typiska blandning av allvar och ironi. Hans kanon är personlig, ofullständig och medvetet subjektiv, vilket i sig är ett ställningstagande. Det är också typiskt för honom att inte svara på frågan rakt av, utan i stället gestalta den genom musiken.

Visan har en lång och stark tradition i Sverige, från Bellman till Taube och Vreeswijk. Under senare år har genren fått nytt liv genom en yngre generation artister som blandar den med andra uttryck. Sundströms album kan ses som ett bidrag till denna levande tradition. Att han väljer att kalla sin skiva för ”kulturkanonen” handlar knappast om att etablera en ny norm, utan snarare om att visa att kulturella urval alltid är personliga och omtvistade. Samtidigt visar han att visan som genre fortfarande bär kraft, även i en tid när musikströmmar och spellistor ofta premierar mer omedelbara låtar.

Skivmarknaden har förändrats radikalt sedan Sundström debuterade. Fysiska format har fått stå tillbaka för streaming, även om vinylen gjort en uppmärksammad comeback. För en artist med Sundströms publik är albumet ändå fortfarande en viktig konstnärlig form. Det ger utrymme för helheter, teman och en berättelse som sträcker sig längre än en singel. ”Den svenska kulturkanonen” verkar vara ett sådant album, där låtarna sätts i relation till varandra och till titeln.

Det mesta talar för att ”Den svenska kulturkanonen” blir ett album som engagerar snarare än lämnar oberörd. Po Tidholms omdöme är varken odelat positivt eller avfärdande. Han ger en bild av en artist som fortfarande vågar vara spontan, även om det kostar en del i precision. I en allt mer polerad musikvärld kan det vara en brist som faktiskt blir en tillgång. För Sundströms del lär det viktigaste inte vara att alla gillar allt, utan att han fortsatt kan göra musik på sina egna villkor.