Israeli regissören Nadav Lapid utmanar med surrealistiskt samhällsdrama

I en tid när konflikten mellan Israel och Palestina fortsätter att skörda tusentals civila offer, levererar den kontroversiella israeliska regissören Nadav Lapid en provokativ spegel av sitt hemland. Hans nya film ”Ja!” är en hejdlös, surrealistisk och bitande samhällskritik som inte väjer för några medel.

Filmen utspelar sig mot bakgrunden av den verkliga kontroversen kring en musikvideo där israeliska barnkörer sjöng om att bomba Gaza och ”utrota dem alla” – en video som väckte starka reaktioner även bland israeler eftersom den använde den klassiska frihetshymnen ”Hareut” med omskrivna texter som förespråkar folkmord.

I Lapids fiktiva berättelse följer vi karaktären Y, spelad av Ariel Bronz, en moraliskt ambivalent musiker som får uppdraget att skapa denna propagandavideo. Y:s inre konflikt mellan det lukrativa uppdraget och hans alltmer väckta samvete driver handlingen framåt genom ett Israel som, enligt regissören, befinner sig i ”en djup moralisk avgrund”.

Med en filmisk stil som för tankarna till Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” skildrar Lapid de välbärgades dekadenta cocktailpartyn, där överdådighet och likgiltighet inför andras lidande präglar stämningen. Den frenetiska huvudpersonen Y påminner om Roberto Benignis intensiva rollkaraktärer, men med en betydligt mörkare underton.

En av filmens mest påtagliga scener utspelar sig på ”The Hill of love”, en kulle med utsikt över Gaza. Här blir filmens budskap brutalt konkret eftersom de explosioner som syns i bakgrunden inte är specialeffekter – bombningarna av Gaza pågick under själva filminspelningen, vilket ger berättelsen en obehaglig autenticitet.

Visuellt är ”Ja!” en överväldigande upplevelse med sitt kaotiska formspråk. Musikalinslag blandas med bisarra grafiska effekter och pumpande israelisk schlagermusik, allt filmat med en intensivt rörlig kamera som rycker, snurrar och hoppar. Med sina 150 minuters speltid är det en påfrestande filmupplevelse.

Trots det överlastade uttrycket är filmens kärna en tidlös Faustisk berättelse om konstnärens roll i ett repressivt samhälle – ett tema som dessvärre känns mer aktuellt än någonsin i dagens politiska klimat, där nationalismen växer sig starkare i många länder.

Lapid glömmer inte Hamas terrordåd den 7 oktober 2023, då nästan 1 200 israeler mördades, men filmen ifrågasätter den utdragna vedergällningen mot civilbefolkningen i Gaza. En av filmens mest slagkraftiga repliker levereras av berättarrösten: ”Alla israeler som efter den 7 oktober undrade hur vanliga människor kan utföra sådan ondska, har nu själva gett svaret.”

Nadav Lapid, som tidigare har gjort uppmärksammade filmer som ”Synonyms” och ”Aheds knä”, bekräftar med ”Ja!” sin position som en av Israels mest obekväma filmröster. I en tid när ömsesidig förståelse och dialog känns avlägsen, vågar han ställa svåra frågor om sitt lands moraliska kompass.

Filmen har väckt starka reaktioner både inom och utanför Israel, och illustrerar konstens förmåga att utmana etablerade sanningar och öppna för reflektion i tider av polarisering och våld. ”Ja!” är utan tvekan en av årets mest omskakande filmupplevelser – en febrig mardröm som speglar en verklig mardröm som fortfarande pågår.