Tame Impala försöker sig på arenarock-formatet – det går sådär

I kväll bevittnade huvudstadens musikälskare ett fenomen i gränslandet mellan indie och arenarock när australienska Tame Impala intog Avicii Arena inför en fullsatt publik. Kevin Parkers musikaliska projekt, som under det senaste decenniet utvecklats från ett psykedeliskt garageband till en global mainstream-attraktion, visade både styrkor och svagheter i mötet med den stora scenens krav.

Den förvandling som Tame Impala genomgått sedan debuten 2010 är anmärkningsvärd. Från att ha varit indiekretarnas hemliga favorit står nu Parker på samma arenascener som pop- och rockeliten. Det är en resa som speglar musikbranschens förändrade landskap, där gränserna mellan underground och mainstream suddats ut i streamingekonomins tidevarv.

Konsertens höjdpunkter nådde verkligen hisnande höjder. Under låtar som ”Let It Happen” och ”The Less I Know The Better” smälte Parkers distinkta falsett samman med bandets täta ljudväv och arenans imponerande ljusshow till ögonblick av ren musikalisk eufori. I dessa stunder blev det tydligt varför Tame Impala lyckats göra den sällsynta resan från indiecred till arenafyllande akt.

Men för varje magiskt ögonblick fanns passager där energin sjönk markant. Vissa av de mer introverta låtarna från albumet ”The Slow Rush” tycktes förlora sin kraft i arenans stora rum, och blev snarare andningspauser än egna höjdpunkter. Detta skapade en ryckighet i konsertupplevelsen som gjorde det svårt för publiken att helt förlora sig i musiken.

Den visuella presentationen balanserade skickligt mellan psykedelisk nostalgi och futuristisk precision. Laserstrålar skar genom dimman medan projektioner av abstrakta mönster förstärkte musikens hypnotiska kvaliteter. Det var uppenbart att produktionen hade anpassats för att fungera i det större formatet, men ibland kändes det som om de visuella effekterna kompenserade för stunder av musikalisk tomgång.

Publikens sammansättning vittnade om Tame Impalas breda appeal. Här fanns både yngre fans som upptäckt bandet genom TikTok-virala låtar och äldre lyssnare som följt med sedan de första EP-skivorna. Denna demografiska bredd är imponerande, men skapar också utmaningar för ett liveframträdande som måste tillfredsställa vitt skilda förväntningar.

Parker själv verkade pendla mellan total bekvämlighet och viss obekvämhet i rollen som arenastjärna. Hans musikaliska precision var oantastlig – varje ton och ljud minutiöst kalibrerad – men den karisma och scennärvaro som krävs för att dominera ett rum av Avicii Arenas storlek infann sig bara stundtals.

Ett annat problem var konsertens längd. Närmare två timmar visade sig vara i längsta laget för ett set där intensiteten varierade så kraftigt. En mer koncentrerad upplevelse hade kunnat eliminera svackorna och lämnat publiken med ett starkare helhetsintryck.

Tame Impalas utveckling speglar en intressant trend inom modern musik – artister som börjat i indievärlden men vars sound gradvis förfinats och breddats för större publiker. I likhet med band som Arctic Monkeys och The National har Tame Impala navigerat denna övergång med konstnärlig integritet i behåll, men kvällens konsert visade att steget till konsekvent övertygande arenarock fortfarande är en utmaning.

Trots ojämnheten bekräftade kvällens spelning Tame Impalas position som en av vår tids mest intressanta musikakter. När de lyckas förena sitt psykedeliska arv med en mer direktkommunicerande liveenergi uppstår något verkligt speciellt. Men för att konsekvent behärska arenarummets krav behöver Parker och hans band hitta en jämnare rytm mellan höjdpunkterna.

När publiken strömmade ut i Stockholmsnatten var responsen blandad men övervägande positiv. För de mest inbitna fansen var det en chans att se sin favorit i en större kontext, för andra en introduktion till Tame Impalas universum. Kanske är det just denna förmåga att attrahera både hängivna och nyfikna som är Parkers mest imponerande bedrift, oavsett om varje minut på scenen når samma höjder.