Tone Schunnesson: ”Alex Schulman kan göra precis vad han vill”

Författaren Tone Schunnesson har aldrig gillat att skriva om vardagen. För henne är det djupt oinspirerande att skildra personer vars tillvaro präglas av att varje dag gå till jobbet. När hon skissar på en ny roman måste hon därför hitta alternativa lösningar för hur huvudpersonerna försörjer sig.

I sina tidigare romaner har hon skrivit om en knarkare i ”Tripprapporter” från 2015 och en influencer i ”Dagarna, dagarna, dagarna” från 2020. Nu löser hon frågan på klassiskt litterärt manér i sin nya roman ”Ultravåld”, som utkommer på Norstedts förlag.

Familjen Griepenbrand bor på Solgårda slott i sydvästra Skåne och lever på gamla pengar. De behöver inte göra annat än vad de för stunden har lust med. Enligt Schunnesson finns denna typ av adelsfamilj även i verkligheten – de som inte förvaltar sina anfäders förmögenhet genom att driva investmentbolag eller jordbruk, utan endast lever på den.

”Jag tänkte på det flera gånger när jag skrev den här romanen, att om de bara hade haft riktiga jobb att gå till hade många av deras problem aldrig uppstått”, säger hon.

En familj i förfall

Familjens slott och herrgårdar får förfalla medan medlemmarna ägnar sig åt smal konst, yogaretreater, eteriska oljor och diffus import- och exportverksamhet. Pappa Carl-Fredrik håller i pengarna, men när han efter ett i raden av utbrott går upp i rök tar mamma Monica över bankboken. Som kompensation för en barndom som kanske inte var den bästa stöttar hon helhjärtat sina barns drömmar.

Sonen Jarls dröm är enkel – han vill bli filmregissör. Dottern Eddies ambitioner är inte lika exakt formulerade, hon är något av en mångsysslare.

”Det började med Monica. Jag hade sett pjäsen ’August: Osage county’ där det finns en helflippad mamma och jag ville skriva om en sådan. Jag älskar verkligen Monica”, säger Schunnesson.

Avsky mot autofiktion

Skadade som vi är av vår tids stora genre, autofiktion med betoning på det självbiografiska, är det många som läser Tone Schunnessons böcker som mer eller mindre självupplevda. Men i själva verket hatar hon autofiktion och samtidens besatthet av författaren och ”sanna historier”.

”Jag skriver för att jag är intresserad av litteratur och berättande, inte för att jag är intresserad av mitt eget jag. Sedan är det en fördel i dag för en författare att kunna prata om sig själv. Jag har vänner som är fantastiska författare, men inte kan formulera tre meningar om sig själva”, säger hon.

För tydlighetens skull: Tone Schunnesson växte inte upp på ett slott. Hon lever inte på sina föräldrars pengar och har inga förhoppningar om att kunna göra det i framtiden tack vare ett saftigt arv. Jarl och Eddie däremot räknar kallt med det.

”De förväntar sig att pengar ska lösa deras problem, men ser inte att pengar också skapar dem”, konstaterar författaren.

Syskonkärlekens betydelse

I arbetsrummet som Tone Schunnesson hyr i Solidaritetshuset i Stockholm vittnar rosa post-it-lappar om att det inte är mer än två månader sedan slutmanuset lämnades. Här skrevs stora delar av romanen, som sträcker sig över flera decennier och huvudsakligen utspelar sig i Skåne och Frankrike.

Ibland har det blivit långa arbetsdagar som krävt en tupplur på rummets enkla divan, eller en längre paus i form av en Hawaii utan skinka, en kaffe nere vid vattnet och telefonsamtal till pojkvännen eller någon av systrarna.

”Mina systrar har alltid varit väldigt viktiga för mig. Vi står mycket nära varandra. Syskonkärlek har under stora delar av mitt liv varit den viktigaste sortens kärlek”, säger hon.

Att ha ett syskon betyder, i bästa fall, att ha ett vittne till sin barndom. Någon som kan bekräfta att barndomen inte bara var en dröm, eller för den delen mardröm. I fallet med syskonen Griepenbrand är det dock uppenbart att bilden av barndomen går i sär.

”Det är ju det som är så spännande med en familj, att den består av flera olika personer som lever tillsammans men som kan ha helt olika uppfattningar om samma händelser”, säger Schunnesson.

Drama och stackare

När frågan om familjen Griepenbrand är lycklig eller olycklig kommer på tal, hänvisas till Tolstojs berömda inledning i ”Anna Karenina” om att alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.

”Jag vet inte om de är olyckliga. De är en sorts stackare som jag har en förkärlek till. De är elitistiska, strävsamma och ambitiösa, och egentligen ganska nöjda. Sedan är det mycket drama, men det är en annan sak”, säger hon.

På frågan om olyckliga familjer är intressantare än lyckliga svarar hon: ”Att skriva eller läsa femhundra sidor om en familj som har det jättetrevligt på semestern – jag vet inte om jag skulle fixa det.”

Bokens titel och våldstematik

Bokens titel ”Ultravåld” är ett begrepp som myntades av Anthony Burgess i romanen ”A Clockwork Orange” från 1962, minnesvärt filmatiserad av Stanley Kubrick ett decennium senare. Begreppet är synonymt med det meningslösa våld som huvudpersonen Alex utövar med njutning i ett framtidsdystopiskt England.

”Jag har fantasier om att slå ihjäl någon på bussen. Det är ett perverst drag jag har, att jag dras till det våldsamma och äckliga. Jag upplever en njutning i att försöka gestalta det i text eller tänka på det. Kanske eftersom jag har svårt att få tillgång till det i mitt verkliga liv”, säger hon.

Författarens verklighet

Den 38-åriga författaren, som föddes i Ystad och växte upp i Malmö, bor nu i Stockholm med sin pojkvän sedan sommaren 2020. Pojkvännen har familj i São Paulo, och Schunnesson menar att hon inte hade kunnat skriva boken utan att ha träffat honom.

”Det finns så mycket uppmuntran från hans sida, som inte alls är kopplad till prestation”, säger hon.

I vår tids kulturekonomi fordras det ofta att en författare gör mer än skriver romaner. Tone Schunnesson är ett typiskt exempel. Hon gör podden ”Café Bambino” för Aftonbladet tillsammans med kulturchef Karin Pettersson, medverkar i SVT:s ”Cyklopernas land” och har genom åren gjort en hel del annat för att få ekonomin att gå runt.

”Man måste prioritera bort annat för att få loss timmarna. Det jag har landat i att jag vill göra, och som jag alltid har velat göra, är att skriva. Det är något som kräver stora mängder tid, på ett sätt som många andra saker inte gör”, konstaterar Schunnesson.

Trots att hon är en framgångsrik författare och dramatiker, som bland annat dramatiserat ”Jane Eyre” och ”Anna Karenina”, måste hon fortsätt ta andra uppdrag. Hon ser med viss avund på författare som Lars Norén eller Alex Schulman som kan göra precis vad de vill.

Tiden väntar inte, och även om Tone Schunnesson är långt ifrån gammal är hennes ungdom ett avslutat kapitel. Trots att hon bara är 38 år är 40-årskrisen redan avklarad. Samtidigt har hon valt rätt yrke eftersom man anses vara ung länge som författare, konstaterar hon med viss ironi.