Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv

Sommaren har kommit och med den följer en välbekant ångest för många. När juni väl anländer har årets tusentals timmar framför spegeln redan ackumulerats, fyllda av tankar om träning och bantning som aldrig blir av. Trots tjugosju grader och soligt väder är hungern närvarande, liksom den gigantiska reklambilden på influencern Bianca Ingrosso i bikini vid Västermalmsgallerian i Stockholm.

För många kvinnor representerar sommarmånaderna en särskilt påfrestande period. Tanken på att vistas i bikini upplevs som ett övergrepp mot den egna, annars någorlunda hälsosamma kroppen. Årstiderna återkommer år efter år, och med dem följer en destruktivitet som för sommarens del känns särskilt brutal.

Upploppet till juni kantats traditionellt av otaliga försök till förändring. Proteinpulver, promenader och viktminskningsappar har prövats genom åren. Även tanken på Ozempic, det omtalade diabetesläkemedlet som blivit populärt för viktminskning, har övervägts. Men ambitionen har svalnat med tiden, eller snarare förvandlats till en sorts romantiserad stolthet i att klara det hela på egen hand.

Att erkänna att man är misslyckad i sin ätstörning är att blotta dubbel skam. Dels genom att visa hur kass man är, dels genom det narcissistiska i att påstå att just man är dålig – som om inte alla brottas med liknande tankar. Ingen ätstörd är nöjd eller glad, och lyckan på jorden känns avlägsen.

Smalhet har blivit vår tids främsta valuta. Kroppen är det ultimata vapnet, ett svärd som alltid får in dödsstöten. Att inte kunna forma den till det man önskar upplevs som djupt skamligt. Världen skakar på samma sätt som den gjorde under tonåren, och känslan går inte att tygla.

Stranden blir epicentrumet för denna blottläggning av det mörkaste inom oss. Som poeten Cecilie Lind skriver i ”Flickdjur”: ”Jag vill vara kvinna / Nej, alien. / Helst snygg. Bara snygg. / Vill inget annat än det.” Trots åratal av försök att rationalisera dessa tankar med feministisk teori, slår insikten till varje sommar att det enda som verkar spela roll är standarden på bikinikroppen.

Det är skamset att erkänna att värdet sitter i kroppen, men samtidigt lever vi i ett samhälle som idoliserar den smala kvinnokroppen till den grad att det känns fullkomligt värdelöst att inte uppfylla idealen. Den minoritet som oberört kan passera Ingrossos reklamaffisch där Sankt Eriksgatan och Fleminggatan möts är inte nödvändigtvis friskare än någon annan.

Lyckligtvis finns tröst att hämta i litteraturen. En särskild genre har växt fram som avhandlar det vansinne sommaren banar väg för. Den skulle kunna kallas ”lite-ful-och-psyko-litteratur” – inte för att vare sig författare eller huvudkaraktärer nödvändigtvis är fula, utan för att den behandlar känslan av otillräcklighet och att aldrig vara eftertraktad på rätt sätt.

Den fiktiva unga kvinnans blick på världen blir ett sätt att gestalta livets plågor. Hennes perspektiv svävar mellan galenskap och likgiltighet, där cynism blir den gemensamma nämnaren. I denna blick finns ett djup och en komplexitet som koncentrerar hela människans existens. Hon är inte rädd för att framstå som klyschig, romantiserar det basala och avfärdar det storslagna.

Denna unga kvinna lever inom oss alla. Hon blottlägger något sant, och sanningen är skitig. All bra konst har kanske en gemensam nämnare i att lyckas ta det smutsiga i beaktning. Den danska författaren Asta Olivia Nordenhof skriver i ”Det enkla och det ensamma”: ”du skulle se mig när du inte är här, hur glupskt jag äter av osten. skär den i stora bitar / efteråt försöker jag glömma att det har hänt. öppnar fönstret.”

Svenska författare som Linda Boström Knausgård, Kristina Lugn och Sara Villius bemästrar också den störda kvinnans blick. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”Naturen” och Zara Uzun Kjellners ”Manhattan” gestaltar båda den mentala tortyren som livet kan innebära. ”Allt som stockas i luften”, skriver Uzun Kjellner. ”Taxibilarna såg ut som slem i natten”, skriver Ringskog Ferrada-Noli.

Med ömsom skarpa, ömsom drömlika formuleringar skildrar dessa författare en verklighet många känner igen. Den danska författaren Olga Ravns hänförande debut ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” har blivit en återkommande sommarläsning för många.

Kroppen blir ett perfekt litet fängelse, både mardröm och utopi. Kicken av ett imaginärt ”thigh gap” – glappet mellan låren som blivit ett skönhetsideal – är temporär. När vattenytan glittrar så vackert att tillvaron blir outhärdlig, erbjuder böckerna en stor tröst.

Under den fruktansvärda junisolen finns Ravns ord: ”Jag har druckit med flickmun / av skymningen som sipprar ur kroppen. / Av den mörka mitten, av det mörker som ingenting döljer.” Orden blir en spegling av något som är svårt att sätta ord på annars – känslan av att vara kvinna i sommartid, när kroppen plötsligt blir synlig på ett sätt den inte är under resten av året.