Den norska författaren Torborg Nedreaas upplever för närvarande en internationell renässans, liknande den som flera andra kvinnliga författare från 1900-talet fått på senare tid. Nu når hennes verk äntligen svensk publik igen efter decennier av tystnad. I år har hennes roman ”Trollskärvan” översatts till svenska av Cilla Naumann, första gången sedan 1948 som Nedreaas verk finns tillgängligt på svenska. Detta kan i efterhand konstateras vara minst sagt på tiden.

Wahlström & Widstrand har varit snabba med att bygga vidare på framgången. Först gavs ”Av månsken växer ingenting” ut, som gjorde stor succé och mottogs som en lysande roman. Nu, bara några månader senare, släpps ”Trollskärvan”, första delen i ”Trilogin om Herdis”. Den andra delen planeras till utgivning i oktober, vilket visar förlagets förtroende för materialet.

Trots beteckningen ”Trilogin om Herdis” är den lilla, halvmobbade flickan Herdis långt ifrån ensam i berättelsens centrum. Det som verkligen utmärker ”Trollskärvan” är snarare berättarperspektivets vidd och komplexitet. Romanen skildrar hur en flock flickor rör sig genom Bergens gator under de oroliga åren före första världskriget, en period präglad av spänning och förändring.

Berättartekniskt är romanen sofistikerad. Synvinkeln skiftar från kapitel till kapitel, vilket ger läsaren tillgång till flera olika flickors inre liv och erfarenheter. Även om historien börjar och slutar med Herdis – i regn, eld och ensamhet – får vi möta många olika perspektiv längs vägen.

Herdis själv är ett säreget barn som kämpar med att passa in. Hon ljuger utan att kunna kontrollera det och glömmer ofta bort tid och rum. Medan de andra flickornas gemenskap verkar självklar och naturlig, är Herdis deltagande alltid osäkert, beroende av andras godkännande. Ibland släpps hon inte ens in.

Romanen inleds med en stark scen där Herdis står ensam i strömregn och desperat knackar på olika kamraters dörrar. När hon äntligen släpps in i ett varmt kök, drypande våt, tystnar det glada stojet. Hon känner den skröpliga hemlöshet hon för med sig in i rummet. Nedreaas skildring av ensamhetens ökenliknande sterilitet är skakande i sin intensitet.

Paralleller kan dras till Tove Janssons karaktär Mårra, som desperat längtar efter ljuset men släcker det med sin närvaro. Herdis har visserligen förmågan att se skönhet i regnets dansande lek och kan andas in fridfullheten i dess doft. Men detta ensamma sällskap räcker inte. Som Nedreaas skriver går det inte att leka affär med regnet eller utveckla vänskapen till att göra något meningsfullt.

När Herdis tillfälligt får vara med i flickflocken och leka affär blir hon helt uppslukad av rollen som bagare. Stenarna på marken förvandlas till kakor i hennes fantasi, fylld av vita sockertoppar, chokladkakor och färgglada karameller. Men när den äldre Evelyn upptäcker henne upplöser hon leken och tar de andra med sig upp på berget. Herdis får inte följa med och lämnas ensam med stenarna – bara stenar, stora och små, av alla slag.

Romanens styrka ligger i att även Evelyn får sitt perspektiv belyst. Hennes vid första anblick obegripliga grymhet blir mer förståelig. Det handlar inte enbart om det förenklade mönstret att mobbaren har det svårt hemma, även om det är en del av bilden. Nedreaas placerar Evelyns perspektiv på samma plan som Herdis, utan hierarki.

Barndomens sinnlighet – försvarslösheten inför färger, ljud och framför allt dofter – tillhör alla flickor i romanen. Men den tar sig olika uttryck beroende på var i Bergens socialt skiktade landskap man befinner sig. I Herdis välbärgade kvarter är lukten i en farstu gulröd, en god blandning av bakverk, damm och rök från spisen. I det fattiga Smittet slickar den svarta målarfärgen husväggarna som döda lågor, upplyst av höstliga lönnar som reflekterar ljuset från den silvergrå regnhimlen med overklig, solgul intensitet.

Nedreaas språk fungerar som ett kalejdoskop, snurrande genom de ständiga perspektivskiftena. Själva romanens form påminner om trollskärvan i titeln – egentligen en glasbit som Herdis sätter för ögat varpå världen störtar samman i kaskader av färg. När barnen krockar med varandra på Bergens gator bryts perspektiven till ett doftande, glittrande, regnvått stenlandskap.

Mitt i detta universum sker också ett fruktansvärt mord, nästan som i förbifarten. Romanen fortsätter i maklig takt medan flickflocken fortsätter sina lekar obekymrat och minnet av kamraten bleknar. Men Nedreaas glömmer inte. Med kontrapunktsteknik skapar hon en av romanens mest minnesvärda scener när den levnadsglada men lungsjuka Julia konfronteras med liket. För att känna att hon lever måste hon kasta sig ut i det kalla blåskimrande vattnet, trots att det antagligen kommer förkorta hennes liv.

”Trollskärvan” är en roman där sinnligheten vinner pyrrhussegrar mot döden. Nedreaas visar sig vara långt ifrån någon tillfällighet med denna bok. Den skickliga översättningen av Cilla Naumann gör verket rättvisa och öppnar upp Nedreaas författarskap för en ny generation svenska läsare. Med en andra del planerad till hösten kan läsare se fram emot att följa Herdis och hennes värld vidare.