Tova Mozards utställning ”Det vita huset” på Bas konsthall i Barkarby, Järfälla, ger ett koncentrerat nedslag i ett av den svenska fotokonstens mer egensinniga konstnärskap. Två kortfilmer och ett trettiotal fotografier visas sida vid sida, och tillsammans ringar de in de teman som Mozard utforskat sedan mitten av 1990-talet: dokumentation, iscensättning, familjehistoria och gränsen mellan närvaro och frånvaro.
Kortfilmen ”Psychic” från 2019 öppnar utställningen. Den är inspelad i hemlighet hos ett medium och visar aldrig mediernas ansikten. Bakom tunga draperier, innanför skyltfönster med färggranna neonrör, hörs en raspig röst: ”Tänk på dig själv som ett kylskåp fullt av rester.” Spådomarna hålls allmänt vaga – de talar om hotande besvikelser och problem utan att bli konkreta. Scenen är typisk för Mozard, som gärna håller distans till både motiv och betraktare.
Den mer kända kortfilmen ”Stora scenen” utgör utställningens andra pol. Här sitter Mozard tillsammans med sin mamma och mormor på Dramatens stora scen, vitsminkade och i teaterkostym. Samtalet kretsar kring familjetrauman, pappors självmord och generationer av medberoende. Det är ett tungt och självutlämnande material, men Mozard förskjuter det genom att gestalta det som teater. Kostymer, smink och scenografi blir ett skyddslager, och man ser hur de tre kvinnorna kämpar med att lägga bort sina invanda roller.
Mellan filmerna hänger de fotografier som bildar utställningens fond, uppsatta mot mörkröda draperier som i en biografsalong. Motiven är hämtade från en rad udda miljöer där verkligheten tycks ha glidit över i något overkligt. Bilderna är tätt komponerade och lånar gärna från B-filmer och deckare, men bär samtidigt Mozards personliga prägel. En återkommande känsla är att något avgörande är på väg att hända – eller att det redan har hänt. Närvaro och tomrum byter plats och blir varandras motsatser.
Flera verk är självporträtt. I ”Head” ligger Mozard utsträckt som den itusågade damen från varietéscenen, med huvudet vänt mot kameran och en svart peruk à la Warhol. Bilden väcker frågan om vem den egentligen föreställer, en fråga som återkommer genom hela hennes produktion.
Mozard etablerade sig i en tid då svensk fotokonst genomgick stora förändringar. Under 1990-talet växte en generation konstnärer fram som använde kameran för att konstruera berättelser snarare än att avbilda världen. Mozard har konsekvent rört sig i gränslandet mellan dessa förhållningssätt och blandat dokumentära lager med iscensatta och självupplevda situationer. Hennes bildvärld, där familjehistorier möter popkulturella referenser, är omedelbart igenkännbar men svår att placera i ett enkelt fack.
Samtidigt kan utställningen läsas mot en bredare trend i samtidskonsten, där det personliga och det dokumentära fått allt större utrymme. I en tid när gränserna mellan verklighet och fiktion diskuteras inom allt från politik till populärkultur berör Mozards arbeten frågor som blivit allt mer aktuella.
Utställningen på Bas konsthall innehåller inga nyproducerade verk, men den kastar ett koncentrerat ljus över de poler som Mozards konstnärskap rört sig mellan under snart trettio år. För den som följt henne sedan debuten är det en påminnelse om ett konsekvent hållet bildspråk. För den som möter henne för första gången är det en ingång till en värld där det familjära och det gåtfulla ständigt flätas samman.
Bas konsthall ligger i Barkarby i Järfälla, en bit utanför Stockholms centrum, och har trots sina begränsade lokaler byggt upp ett ambitiöst program. Tidigare utställningar har bland annat presenterat Marimekkos mönster, Sune Jonssons dokumentära fotografier och Mats Hjelms videokonst. Konsthallen fyller därmed en funktion som komplement till de större museerna i Stockholm, och visar att det finns en publik för samtidskonst även utanför innerstaden. Med ”Det vita huset” bekräftar konsthallen sin plats som en av regionens mer ambitiösa visningsplatser för samtidskonst.
Utställningen pågår till den 12 december. I den mörklagda salen, där de röda draperierna dämpar ljuset, framträder Mozards verk med en närmast filmisk intensitet.
