En vän berättade en gång att han längtade efter tiden då han kunde ligga och titta på molnen igen. Mitt i småbarnsårens mest krävande fas, när man knappt hinner ta hand om sina grundläggande behov, kunde han inte föreställa sig att han någonsin haft tid för ett så frivolt tidsfördriv. Att bara ligga helt still och beundra formationer som glider över himlen. Han uttryckte det som en längtan efter ungdomens mer bekymmerfria dagar, då ansvaret för en annan människas liv inte tyngde varenda sekund.

Men denna längtan handlade kanske om något större än bara nostalgi. En längtan efter en annan tid, ett annat sätt att leva och förhålla sig till tillvaron.

Det tillstånd han talade om var ”idleness”, ett begrepp på engelska som saknar perfekt översättning till svenska. Sysslolöshet, overksamhet och dagdriveri är några alternativ, men inget fångar helt den positiva dimension ordet kan ha. Kanske säger det något om den lutheranska synen på arbete och produktivitet som genomsyrar svensk kultur. Dagdriveri fångar ändå något av essensen – att driva genom dagen som en sval vårvind, att bara vara utan krav eller förväntningar.

Prestationskulturens grepp

För många känns detta som en utopi. Att tillbringa mer än några minuter i overksamhet utan att börja känna att tiden slösas bort är svårt. Inte bara för att inget arbete utförs eller presteras, utan för att tillfället inte heller tas i akt att njuta, lära sig något eller utveckla sig själv. Träna, meditera, något som för oss framåt.

Det overksamma framstår som ett stillastående, vilket kan vara ett skrämmande tillstånd. Vad skulle inte kunna hända då? Frågan aktualiseras särskilt i en tid präglad av ständig optimering och dokumentation. Även en stund av vila förvandlas lätt till innehåll för sociala medier, en prestation att visa upp eller en möjlighet att generera djupa insikter.

Det finns en rädsla i att falla för långt in i sig själv, att inte kunna ta sig ut igen och rätta in sig i ledet för att fortsätta producera. Identiteten som samhällsnyttig varelse utmanas. När konsumtion erbjuder en enkel flykt från det som skaver eller känns för starkt, blir det farligt att verkligen leva. Att konsumera har däremot aldrig ansetts skada någon, trots all evidens om motsatsen.

Oscar Wildes filosofi

Författaren Oscar Wilde var känd för sina aforismer, och flera förespråkade sysslolöshet. ”Sysslolöshet i kultiverad form är människans mål”, skrev han, och ”Att göra ingenting alls är det svåraste i världen, det svåraste och det mest intellektuella.”

Wilde ansåg att människor borde luta sig tillbaka och dagdrömma, kontemplera och observera. Han var en svuren fiende till romantiseringen av det hederliga arbetet och verkade inte tycka att vi borde arbeta alls. Som dandy var han en mästare i att ”slå dank” och njöt av livets estetiska aspekter.

I essän ”Kritikern som konstnär” från 1885 utvecklade Wilde en estetikens filosofi. Han avfärdade filosofers och mistikers mentala arbete som ovidkommande abstraktioner som gör verkligheten matematisk och världsfrånvänd. ”Vem skulle ersätta krökningen av ett enda rosenblad för det där formlösa ogripbara Varat som Platon värderar så högt?” frågade han retoriskt. Det enda arbete han ansåg nödvändigt var konstnärernas, eftersom konst även i sin lägsta form talar till både sinnet och själen.

Gränsen mellan vila och flykt

Att inte arbeta alls och vara så pass overksam att man inte vet vad man ska göra av sig själv kan dock bli problematiskt. Vi kan ju inte alla vara konstnärer. Det är lätt att blanda ihop sysslolöshet med lättja, dagdriveri med lösdriveri, lathet med ointresse. Gränsen till apati och meningslöshet kan vara hårfin.

Protagonisten i Ottessa Moshfeghs roman ”Mitt år av vila och avkoppling”, som gavs ut på svenska 2019, illustrerar när sysslolösheten går för långt och blir en flykt. Jaget i romanen lider av hjärtesorg och bestämmer sig för att sova ett helt år, gå i ide på medicinsk väg. Med hjälp av en kvacksalvare till terapeut får hon starka medikament som bedövar och söver.

Hon ägnar sina dagar åt passiv sysslolöshet och ser om gamla videofilmer gång på gång. De håller henne vid liv och utgör en förankring till hennes förflutna, det hon vill glömma men som ändå definierar vem hon varit. Mest av allt vill hon bara sova. Hon lyckas till slut hitta rätt medicinering och knockas i tredagarssjok. När tabletterna är slut kommer hon ur sitt ide, utvilad, med ny kraft och nytt perspektiv på livet.

Värt att notera är att hon tillhör en överklass som inte behöver försörja sig med lönearbete, precis som Wilde som höll sig i utkanten av aristokratin. Hon kan tillåta sig att försvinna in i sin egen kokong ett helt år eftersom pengar finns på banken. Denna klassdimension av sysslolöshet är central men sällan uttalad.

Hängmattan som kontor

En annan typ av världsfrånvändhet finns i Johan Jönsons lilla prosabok ”I hängmattan” från 2025. Den utgör en perfekt illustration av hur sysslolösheten kan vara konstnärens värv och ett transformativt tillstånd. Poeten ligger i sin hängmatta och betraktar, begrundar, beskriver och känner in sin omgivning. En fjärils flygfärd, en daggdroppe på ett grässtrå.

Vinden är inte mänsklig, påpekar han, och det skapas ständigt ett motsatsförhållande mellan honom och naturen. Tekniska benämningar beskriver det som sker och skapar en språklig barriär, en gräns mellan poeten och hans omgivning. Detta skapar en känsla av matematiska abstraktioner, liknande de Wilde kritiserade hos filosoferna.

Jaget verkar inledningsvis stå emot att upplösas i naturen, samtidigt som det är precis vad som sker. Det är oundvikligt. Det gäller bara att ligga tillräckligt länge i hängmattan och observera. ”Och regnet faller; och faller… faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt, bara falla ifrån, ner och ifrån”, skriver Jönson.

Han reflekterar över om fåglarna sjunger sina sånger också för lusten och glädjen att sjunga, erfara dess vibration i kroppen, höra sången klinga av och försvinna ut i vinden.

Dödens närvaro i stillheten

Denna kapitulation inför varats tillstånd skapar nya perspektiv. Saker uppenbarar sig i det sysslolösa tillståndet – kanske är det livet självt i sitt allra naturligaste. Men poeten Jönson anser inte att han ligger sysslolös. Han arbetar med anteckningsblock och blyerts och låter minnen och tankar nebulöst sväva omkring.

Han börjar närma sig det farliga och sårbara tillståndet när man kan falla in i sig själv. Han börjar notera sina andetag, känna sig dödlig, lika flyktig som sommarvinden, fjärilens vingslag eller daggdroppen som till slut faller till marken vid grässtråets rot.

Det är detta som skrämmer med sysslolösheten. När vi är alltför upptagna av livets många distraktioner vill vi helst inte stanna upp och känna att vi är dödliga varelser, att livet är oss lånat. Frågan om vad vi egentligen gör med detta enda liv blir för stor att bära när tiden inte finns.

Men vad som egentligen händer när man tillåter sig stanna upp och bli ett med sin omgivning, när man noterar ett rosenblads krökning eller låter kroppen vila på böjda grässtrån, är en känsla av självklar tillhörighet. Livet är flyktigt men vackert. Under den sjudande sensommaren då naturen visar upp sig, nästan tigger om att bli betraktad, skulle vi alla ha en hängmatta som kontor.

Ibland går det faktiskt att arbeta i en hängmatta. Se solgula fjärilar fladdra förbi, en larv som kryper på handryggen. Ett fritt och levande arbete där stunder av kontemplation, observation och vila är nödvändiga för att det överhuvudtaget ska bli något gjort. En passiv men inkännande produktivitet där jaget får ta plats och utplånas, där livet tillåts vara flyktigt och vackert, likt ett moln som driver över en klarblå himmel och försvinner.

I en tid präglad av konstant prestation och optimering framstår sysslolösheten som både motstånd och nödvändighet. Kanske är förmågan att bara vara, utan krav på produktion eller dokumentation, den mest radikala handlingen i ett samhälle som värderar oss efter vad vi presterar snarare än vem vi är.