Utomordentligt bra när Maxim Grigoriev tar större risker

Maxim Grigorievs nya roman ”Adrian” har kommit ut på Albert Bonniers förlag. I en recension i DN Kultur skriver Ola Larsmo att boken är en fortsättning på författarskapet efter de kritikerrosade romanerna ”Europa” och ”Regn”, men att Grigoriev nu tar ännu större risker. Resultatet beskriver han som utomordentligt gott. Romanen är 495 sidor lång.

Redan i inledningen kopplar Larsmo romanen till Eyvind Johnson. I ”Romantisk berättelse” från 1953 upptäcker huvudpersonerna att de är olika sidor av samma jag, och frågan ”vart tog Olle vägen?” blir central. Något liknande sker i ”Adrian”: frågan om vart titelfiguren tagit vägen återkommer genom hela berättelsen.

Handlingen kretsar kring tre unga män – Adrian, Kristian och Johannes – som möts på en litteraturkurs vid Stockholms universitet. De förenas i ett trevande intresse för poeten Gunnar Ekelöf. Kristian tappar snart intresset för litteraturen, men blir i stället besatt av Adrian, som han under några år delar en liten lägenhet med i Atlasområdet i Stockholm. I samma kvarter arbetar den ukrainska Elena som städerska hos en äldre man med tafatta händer. Johannes är den som fortsätter inom akademin, fascinerad av fragmentet och det oavslutade hos Ekelöf.

Adrian själv har en komplicerad bakgrund. Hans mor var rysk akademiker och hans far, en kurdisk flykting, övergav dem för något som beskrivs som ”kampen”. Adrian växte upp med exilchilenaren Claudio, som gav honom det spanska språket. Men hans riktiga hemvist är litteraturen – som ung drömmer han om en plats där man skulle kunna ”tala riktigt”.

Det akademiska livet skildras som en värld av karriärism och statusmarkeringar. Adrian hamnar bland människor som direkt noterar om man köpt sin skjorta på Dressman, och hans handledare frågar honom hövligt ”hur det är i hans hemland”. Han sorteras ut, trots sin unika inblick i Ekelöf. Hans stora projekt blir en underlig ”elegi” som han skriver på oavbrutet, allt mer isolerad – först under åren i Berlin tillsammans med Elena, sedan ensam på den spanska solkusten. Om han lyckas fullborda verket är en av romanens bärande frågor.

Enligt Larsmo är ”Adrian” både en konstnärsroman och en bildningsroman. Men Grigoriev vill också skriva en totalroman, en bok som griper om ett helt samhälle och en hel epok, ungefär åren 2000 till 2025. Det är ett Sverige där allt fler aspekter av tillvaron handlar om bostadskarriär, indexfonder och att konsten, med Kristians ord, egentligen är en sorts heminredning.

Larsmo lyfter fram flera formuleringar ur boken. Den unge Adrian drömmer om det ”egentliga” livet i innerstaden: ”Detta var vad man hade velat skapa de senaste åttio åren, tänkte han på pendeltågen eller nattbussarna hem till sitt pojkrum, om och om igen, eller åtminstone vad man hade förmått. En serie öar i mörkret, åtskilda av motorvägar.” Senare, som bitter vuxen, ser han utlevda musiker utanför skivbutikerna vid Sankt Eriksgatan medan stadsjeepar kör förbi. Romanen rymmer också ett efterspel till en abort och en undran över hur en annan vardag kunde ha sett ut. Frågan om konstens relevans blir på så sätt konkret och blytung.

Larsmo konstaterar att romanen på flera plan är släkt med den klassiska ryska romanen, särskilt Dostojevskijs. Stora delar av handlingen drivs framåt av samtal och monologer, ofta om konstens natur eller om samhällets och själens ”finansialisering”. Adrian beskrivs som en av Dostojevskijs ”heliga dårar”.

Namnet Adrian är nästan ett anagram för Ariadne, mytens hjältinna som gav Theseus den röda tråden genom labyrinten. Den unge Adrian reflekterar över att Atlasområdet fått sitt namn från Atlas Copcos numera glömda fabrik. ”Det här var hans hem: en grop av sten med rutor av glas där fabriken en gång stått: där tusentals, tiotusentals uppehållit sig före honom.”

Larsmos slutsats är att vi alla ingår i berättelser större än det egna livet – och att ”Adrian” är en roman som använder litteraturens alla möjligheter för att synliggöra just det. Utan sådana berättelser, skriver han, går vi lätt vilse i världen.