Tre månader före kärnkraftsolyckan i Tjernobyl exploderade den väldiga amerikanska rymdfärjan Challenger. Bara en dryg minut efter uppskjutningen spreds ett förvridet sprutmoln över januarihimlen 1986 – och miljontals skolbarn bevittnade katastrofen i direktsändning på skol-tv i amerikanska klassrum.

Ombord på rymdfärjan befann sig Christa McAuliffe, lärare och rymdprogrammets första civila deltagare. Hon hade valts ut för att i direktsändning undervisa om teknikens välsignelser från rymden. Även astronauten Ronald McNair hade en särskild uppgift. Som skicklig saxofonist skulle han framföra en livekonsert via länk tillsammans med den franske synthesizerpionjären Jean-Michel Jarre.

73 sekunder efter start var tragedin ett faktum för tv-tittare världen över. Challengerkatastrofen utmanade drömmen om storskalig reguljärtrafik i rymden och blottlade allvarliga brister i NASA:s säkerhetsarbete. Teknikleverantörer och ingenjörer hade varnat för riskerna, men NASA hade drivit på projektet trots otjänlig väderlek och kända tekniska problem.

Nysatsning på musikdramatik

Denna historiska händelse har nu blivit stoff för en ny helaftonsopera. Operakompaniet Kamraterna har för första gången gjort en större beställning och gästspelar med ”Challenger” på Folkoperan i Stockholm. Med relativt begränsade resurser – fem sångare och tre musiker – har ensemblen lyckats skapa en storslagen musikdramatisk upplevelse.

Idén och musiken kommer från Joel Thoor Engström, en kompositör med ett par mindre kammaroperor i bagaget. För honom är Challengerkatastrofen ett barndomsminne, liksom 1980-talets karaktäristiska elektroniska ljudkonst med pionjärer som Ralph Lundsten, Vangelis och Jean-Michel Jarre.

En oförställd ”rymdmusik” har fått tonsätta dramat med svävande klanger som ljudsätter det oändliga rummet. Till detta kommer saxofon, piano och cello i samspel med sångarna, vilket skapar en unik ljudbild som både refererar till sin tidsepok och för berättelsen framåt.

Lyrisk enkelhet som styrka

Resultatet är en utpräglat lyrisk opera som förlitar sig på musikens bärkraft och tar hänsyn till publikens upplevelse. Här råder en tydlig enkelhet i kommunikationen – trots att det finns mycket att berätta har både kompositören och librettisten Sigrid Herrault ekonomiserat med sina uttryck. Både text och musikalisk textur är föredömligt gles, vilket ger sångarna och musikerna nödvändigt spelrum.

Kamraterna har satt ihop en förnämlig ensemble för produktionen. Supersopranen Alexandra Büchel, som tidigare bland annat gestaltat massmördaren Charles Manson, gör här rollen som den scoutaktigt trevliga läraren. Linnea Andreassen, en gång vetenskapskvinna i Folkoperans ”Ålevangeliet”, gestaltar den frustrerade ingenjören som befinner sig i ständig konflikt med sin uppdragsgivare.

Tenoren Conny Thimander blir dramats komiska inslag med en mimik som påminner om Mr Bean, i tydlig kontrast till basen Erik Rosenius strama NASA-byråkrat. Richard Hamrin framträder som den självsäkra astronauten som kan kosta på sig att ta det lite lugnare.

Musikalisk huvudroll

Hamrins rollfigurs saxofon blir en musikalisk huvudperson, hanterad av Theo Hillborg som spelar allt från sopran- till barytonsaxofon samt elektronisk synthblås. Tillsammans med Mattias Rodricks känslofulla cello och pianisten Karin Haglund blir det betydligt mer än en vanlig trio.

Med sparsam scenografi och kostym av Rikke Juellund, i operasångaren Ola Eliassons regi, uppstår visserligen inte en thriller i traditionell bemärkelse, men ändå en engagerande rad mänskliga och ibland dråpliga scener. Regissören har valt att fokusera på det mänskliga dramat bakom katastrofen snarare än på den tekniska aspekten eller själva olyckan.

Produktionen visar hur musikdramatik kan hantera komplexa historiska händelser utan att förenkla eller förminska dem. Genom att fokusera på människorna bakom rubrikerna – astronauterna, ingenjörerna, beslutsfattarna – skapar operan en närhet till händelsen som går bortom det rent dokumentära.

Förtjänar större publik

”Challenger” representerar en viktig utveckling för svensk opera, där samtida ämnen behandlas med både respekt och konstnärlig frihet. Den visar också att det går att skapa storslagna musikdramatiska verk utan enorma produktionsbudgetar, när kompositörens vision är tydlig och ensemblen är stark.

Operakompaniet Kamraterna har med denna produktion bevisat sin förmåga att ta sig an större projekt och leverera professionell kvalitet. Den sparsmakade estetiken blir en styrka snarare än en begränsning, och musikens bärkraft står i centrum på ett sätt som ofta går förlorat i större produktioner.

”Challenger” är en vacker opera som förtjänar betydligt fler än de tre planerade föreställningarna på Folkoperan. Det är musikdramatik som både engagerar och berör, och som påminner om hur mänskliga ambitioner och tekniska framsteg alltid måste balanseras mot säkerhet och ansvar.