En litterär pärla återutges: Niels Fredrik Dahls ”På väg till en vän”
Den norske författaren Niels Fredrik Dahl har fått ett stort och välförtjänt genombrott i Sverige efter att hans roman ”Fars rygg” tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2024. Nu kommer en nyutgåva av hans prisbelönta roman ”På väg till en vän”, som ursprungligen belönades med det prestigefyllda norska Brage-priset 2002 och publicerades på svenska första gången 2004.
Romanen inleds med en scen där en gråtande elefant ligger hopsjunken som en hög av grå lera vid en av Oslos utfarter i juli 2001. Fotografen Joel Sternfeld finns där och kan ta en gripande bild av den osannolika situationen. Men där finns också en berättare som vet hur elefanten hamnade där. Detta jag måste nu berätta, om Colamannen och hans blick som ledde honom dit han nu befinner sig, liksom utestängd från livet.
Berättelsen kretsar kring en elvaårig pojke vid namn Vilgot, om vilken berättaren säger: ”han är jag, men jag är inte han”. En kall januarikväll för drygt trettio år sedan säger Vilgot att han är på väg till en vän – en mening som bär romanens hela tyngd.
Dahls tre senaste romaner som uppmärksammats i Sverige kan ses som en löst sammanhållen trilogi, där texterna samtalar med varandra både tematiskt och stilistiskt. I ”På väg till en vän” är spelet mellan fiktion och fakta som tydligast, vilket ger läsaren nycklar till hans senare verk. Det faktum att det verkligen finns ett berömt fotografi av en hopsjunken elefant, men taget i Washington 1979 och inte i Oslo 2001, visar hur Dahl skickligt väver samman verklighet och fiktion.
I romanens universum har elefanten blivit kvar på berättarjagets loge i Oslo efter att en rysk cirkusdirektör lämnat landet. Sagor från Bröderna Grimm, särskilt Rödluvan och mer indirekt Hans och Greta, samt tidiga filmkomiker som Chaplin och Harold Lloyd, bidrar till att skapa en drömlik, ibland mardrömslik atmosfär med inslag av både grym och befriande komik. Urban Anderssons översättning lyckas fånga prosans rytm, det täta mörkret som samtidigt skimrar av ljus.
Komiken fungerar som ett skydd för läsaren, men lockar också vidare genom stickspår och en rad gåtfulla och tragikomiska gestalter som korsar Vilgots och berättarens väg. Den ryska cirkustruppen som blir kvar i Oslo med enbart vodka och en säck lök fungerar som en litterär buffert inför de svårare aspekterna av Vilgots berättelse – hans ensamhet och utsatthet.
Vilgots föräldrar mår inte bra i sin hyreslägenheten, som beskrivs nästan som en underjord. Modern drabbas av återkommande svåra smärtanfall där hon bara vill dö. Båda föräldrarna är rädda för andra människor och håller sig för sig själva. Vilgot däremot längtar efter mänsklig kontakt, ”någon som kan smeka en kind när det behövs”. Denna hunger blir både ödesdiger och farlig. En central bild är när modern läser högt: ”Rödluvan visste inte vilket elakt djur vargen var. Så hon blev inte ett dugg rädd.”
Vilgot driver oftast runt i sin hemtrakt i västra Oslo, en geografisk plats som återkommer i Dahls författarskap. Det är på samma gång en fiktiv och verklig miljö – i skärningspunkten mellan olika samhällsgrupper och historiska skeenden. Där finns Skeppsredarskolan, FN:s förre generalsekreterare Trygve Lies spektakulära bostad, konstnärsradhusen och ”Greven av Hoffs” bedagade hemman.
Romanens struktur rör sig delvis baklänges. Läsaren befinner sig vid slutet i romanens inledning, men måste fortsätta läsa för att förstå hur de olika ensamma personerna i Vilgots trakt slutligen hamnar vid den gråtande elefanten. Vid en omläsning blir det tydligt hur effektivt Dahl arbetar med att lägga ut tecken, spår och ledtrådar – lite som Hans och Gretas stenar och brödsmulor.
Romanens intrikata uppbyggnad och samspelet mellan pojken och det vuxna berättarjaget har likheter med Jonas Bruns ”Skuggland”. I båda finns ett vuxet jag med stor kännedom om ett skeende, men som brottas med hur det ska berättas, vilka omvägar som krävs och hur man kan förstå det man varit med om.
Trots att berättelsen stundtals är våldsam finns där ett försonande ljus. Dahls tre romaner som nyligen uppmärksammats i Sverige visar hur skickligt han använder biografiskt stoff som näring, men genom fiktionens möjligheter formar det till något större – maximalt sann litteratur som blir djupt angelägen läsning.
