Marie Göranzon gör sin fjärde sommarpratsturné i Sveriges Radio, och för hennes beundrare kommer det inte som någon överraskning att den svenska teaterikonen återigen levererar ett program fullt av frispråkighet och personliga reflektioner. Denna gång med ett ovanligt löfte – att slutligen bränna sina dagböcker som hon skrivit sedan 1960-talet.

Skådespelaren, som är en av Sveriges mest respekterade teaterartister, berättar att eldningen av dagböckerna egentligen skulle ha skett redan föregående år. Men på grund av eldningsförbud blev planerna uppskjutna. Nu öppnar hon upp om varför hon började föra dagbok från första början och vad som utlöste detta behov av att dokumentera sitt liv.

Det var den berömda kärlekshistorien med skådespelarkollegan Jan Malmsjö som förändrade allt. Göranzon beskriver hur blixtkärleken fick henne att lämna sitt äktenskap och bryta mot de förväntningar som låg på henne som ”en duktig flicka” som alltid gjorde det som förväntades. Under denna omvälvande period i livet började hon skriva dagbok, ett sätt att bearbeta den turbulens hon befann sig mitt i.

Med sin karakteristiska berättarröst tar Göranzon lyssnarna med tillbaka till Dramaten och de efterdyningar som hennes livsval skapade. Hon härmar inlevelsefullt kommentarer från legendariska teaterpersonligheter som Ingmar Bergman och Margaretha Krook, och målar upp en bild av skvallret och reaktionerna på den anrika institutionen. Endast skådespelaren Lena Nyman framträder som en undantagsvis stödjande röst i denna tid, med profetiska ord om att paret var gjorda för varandra och skulle leva hela livet tillsammans. En förutsägelse som skulle visa sig stämma.

Programmet är långt ifrån bara en nostalgisk tillbakablick. Göranzon för lyssnarna genom ett helt liv i teaterns värld, med alla dess höjdpunkter och utmaningar. Hon öppnar dörren till vad som hände bakom kulisserna under repetitionerna till den kritikerrosade uppsättningen av Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1998. Föreställningen blev en stor succé och i rollistan fanns namn som Mikael Persbrandt, Keve Hjelm och Dan Ekborg.

Men vägen dit var allt annat än enkel. Göranzon berättar om kaotiska repetitioner och en drös av problem som hotade produktionen. Samtidigt beskriver hon hur några veckor under reptiden, när allt fungerade under Thorsten Flincks regi, var det bästa hon upplevt under hela sin långa karriär. Det är ett ovanligt ärligt erkännande som ger en sällsynt inblick i hur komplexa och känslomässigt krävande stora teaterproduktioner kan vara.

Ett återkommande tema i programmet är de komplicerade relationerna till olika teatermän genom karriären. Göranzon reflekterar över hur hon på olika sätt sökt sig till och arbetat med dessa ”struliga teatermän”, som hon själv uttrycker det.

I programmets mer kontroversiella delar tar hon upp metoo-rörelsen och dess konsekvenser för teaterbranschen. Göranzon har tidigare berört ämnet, men går här djupare in på hur män försvann från branschen och hur hon själv upplevt att vissa av hennes uttalanden i intervjuer strukits. Hon konstaterar sorgset att ”det moraliska gick före det juridiska, det blev godtyckligt. Metoo var en bra rörelse, men det dödade en del.”

Programmet innehåller också lättare stunder där Göranzons humor får utrymme. Hon leker med tanken på att ge sig in i politiken och påpekar skämtsamt att hon ju är jämnårig med Donald Trump. Hon riktar kritik mot Ebba Busch, rasar mot elsparkcyklar på Östermalm och kommenterar EU-regler med sitt typiska rättframma sätt.

Mot slutet av programmet talar Göranzon om sin relation till Tage Danielsson och säger: ”Det finns ingen som kunnat fylla hans plats. Han var alltså enastående.” Det är en känslosam hyllning till en av Sveriges mest älskade kulturpersonligheter, men kommentatorer menar att samma ord lika gärna kan appliceras på Marie Göranzon själv. Med sina fyra sommarprat och en lång, hyllad karriär på svenska teatern har hon etablerat sig som en unik och oersättlig röst i svensk kulturhistoria.