Religionstrauma i sekulariserade Sverige – ett växande samhällsproblem

I Sverige, ett land som ofta beskrivs som världens mest sekulariserade nation, väljer två av tre personer uppvuxna inom frikyrkor att lämna sitt samfund. Statistiken vittnar om ett massivt läckage från församlingar som tillsammans samlar närmare en kvarts miljon människor. Avhoppen sker med varierande känslor – från axelryckningar till djupa trauman.

Nyligen avslutade serietecknaren Thomas Arnroth en trilogi om sina tio år inom Livets ord, den väckelserörelse som Ulf Ekman etablerade i Sverige på 1980-talet med bas i ett industriområde i Uppsala. Till skillnad från många andra avhopparberättelser beskriver Arnroth sin egen historia som relativt odramatisk.

”Jag gick med i Livets ord när jag var 21 år. Jag hade familj, vänner och i viss mån en karriär utanför. Jag vet att min historia inte är en typisk lämna-sekten-berättelse,” förklarar han.

Den svenska dokumentärfilmaren Ellen Fiske skildrar i ”Leaving Jesus” (2024) en helt annan verklighet. Filmen följer en avhopparretreat i San Francisco där deltagare från olika kyrkliga samfund samlas. Gemensamt för dem alla är att de lider av religionstrauma – en form av psykisk ohälsa som kan drabba personer som lämnat en strikt religiös tro eller sektliknande miljö.

Trots Sveriges sekulära karaktär har religionstrauma etablerats som både begrepp och reellt problem även här. I en debattartikel i Aftonbladet 2023, undertecknad av 89 personer med bakgrund inom olika svenska frikyrkor, utropades den 24 maj till Religionstraumadagen. Initiativtagarna vill belysa det pris många betalar för friheten som kommer när de lämnar.

Orsakerna till avhopp varierar. Thomas Arnroth lämnade Livets ord när han gradvis insåg att mycket av det han lärts var osanning. Erik Engelv, författare till böckerna ”Jag är inte död” och ”Livet efter Jehova”, bröt med Jehovas vittnen för att kunna leva öppet som homosexuell – något som är förbjudet inom samfundet.

Men det finns också allvarligare fall. Dokumentärserien ”Exorcisterna” av journalisterna Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson granskar demonutdrivningar hos barn inom frikyrkor. I Jenny Küttims dokumentärroman ”Den utvalda flickan” följer läsaren ”Nova” som utsätts för övergrepp inom familjen och Jehovas vittnen. När ”Nova” i tonåren lämnar samfundet drabbas hon av svåra konsekvenser: depressioner, missbruk, extrem ensamhet och tvångsvård.

Att bryta med en religiös gemenskap handlar sällan bara om att lämna en kyrkobyggnad. För många innebär det att bryta med familj, vänner och ett helt värdesystem. Det kan också betyda att förlora löftet om evigt liv, något som kan skapa existentiella kriser.

”Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till tron, men för mig är det svårt. Den Gud som jag trodde på visade sig vara ett gäng gubbar i New York. Jag kan inte komma över det sveket,” berättar Jenny Küttim, som själv växte upp inom Jehovas vittnen.

Barnombudsmannen Juno Blom menar att Sverige inte har markerat tillräckligt tydligt i frågor där religiös praktik står i konflikt med barns rättigheter.

”Jag tror att en sekulär stat är garanten för att barn, kvinnor och hbtqi-personer ska få tillgång till sina rättigheter och leva sida vid sida med religiösa minoriteter, men vi har som stat inte satt ned foten. Vi står upp för en massa kloka saker och skriver på dokument, men när vi stöter på verkligt motstånd så backar vi hellre än tar diskussionen,” säger hon.

Jenny Küttim instämmer och tillägger att vår religionsfrihet paradoxalt nog gjort oss ängsliga i mötet med religiösa personer. Istället för att reagera när religion krockar med lagar och mänskliga rättigheter hänvisar vi till att alla har rätt till sin tro.

”Vi är så rädda för att stöta oss med andra vuxna att vi glömmer barnen. När jag växte upp var det helt accepterat att jag inte var med på skolavslutningar eller gick i luciatåget. Det var aldrig någon vuxen som frågade om jag ville, man bara accepterade att det var så,” säger hon.

Küttim pekar också på att sekulariseringen gjort vårt samhälle oförmöget att hantera existentiella trauman som uppstår när människor bryter med religiösa miljöer. ”Vi vet ingenting om vad det innebär att ha en gudstro,” konstaterar hon.

Grundarna av Religionstraumadagen har samma uppfattning. I sin debattartikel betonar de att vi i Sverige saknar språk för existentiella frågor, vilket bidrar till bristande förståelse och kompetens inom vården, som sällan förstår hur djupt religiösa trauman sitter.

Intresset från sekulärt håll för berättelser om extrema religiösa miljöer är påtagligt, men risken finns att historierna reduceras till sensationella anekdoter. Thomas Arnroth menar att denna trend i Sverige började med Knutbydramat 2004. Listan på självbiografier, reportageböcker och romaner som utgår från händelserna i Knutby är lång, liksom antalet dokumentärer och tv-serier.

Människorättsexperten och författaren Johanna Wester, aktuell med boken ”Vi gör det av kärlek”, finner det olyckligt att berättelserna får drag av sensation.

”Det blir ofta fokus på det snaskiga. Hur många dog? Hur många våldtogs? Men övergreppen som sker är oftast betydligt mindre klickvänliga. Jag skulle hellre se en debatt om var gränsen går. När börjar man riskera sin värdighet? När slutar det vara tillåtet att tvivla?” säger hon.

Wester understryker en viktig nyans – att vara del av en religiös gemenskap är inte i sig negativt. Tron ger många människor trygghet och mening. Men gränsen där vägledning övergår till tvång är skör, särskilt när det gäller barn. Även om det är naturligt att vilja förmedla sin livsåskådning till nästa generation uppstår en konflikt när tron inte längre är ett val utan ett måste.