Vital undergångsdisco – men Lykke Li låter oinspirerad

#

Lykke Li bjuder på familjär men oinspirerad apokalyps på ”The Afterparty”

I en vår där två av Sveriges internationellt mest framgångsrika popstjärnor släpper album blir jämförelser oundvikliga. Både Robyns ”Sexistential” och Lykke Lis ”The Afterparty” består av nio spår med en anmärkningsvärt kort speltid under trettio minuter. Båda har också återvänt till trygga samarbeten.

Medan Robyn tillsammans med Klas Åhlund levererade ett välbekant sound med överraskande ärliga texter, har Lykke Li återförenats med sin långvariga samarbetspartner Björn Yttling. Resultatet blir en skiva som rör sig i välbekanta stämningar, trots att den i pressmeddelanden beskrivs som en ”djärv omstart”.

Den Los Angeles-baserade artisten har genom åren utmärkt sig genom sin förmåga att transformera sorg och hjärtesorg till odödlig popmusik, särskilt på album som ”Wounded Rhymes” och ”I Never Learn”. Hennes integritet och stilmedvetenhet har alltid varit starka kort, även när hon på ”So Sad, So Sexy” från 2018 vågade ta risker genom att samarbeta med nya producenter och klä sina känslor i en mer polerad r’n’b-kostym.

Med föregående albumet ”Eyeye” (2022) försökte Lykke Li göra upp med det uttryck som definierat hennes karriär. Hon kallade det själv för ”ett uppbrott från uppbrottsalbumet”. Följaktligen förväntades ”The Afterparty”, hennes sjätte studioalbum, representera någon form av ny riktning.

Den utlovade kursändringen uteblir dock. Det dramatiskt ödesmättade och maximalistiska märks redan i albumets anslag. Titeln syftar på apokalypsen – både den personliga, existentiella och den samhälleliga. Känslan förstärks ytterligare av uppgifterna om att detta ska vara hennes sista soloalbum, samt användningen av en stor stråkorkester.

Musikaliskt finns det mycket att uppskatta. Lykke Lis karakteristiska dragning till rytmer och slagverk kommer till sin rätt i den släpiga singeln ”Lucky Again”, där discoinspirerade congas möter luftiga violiner som för tankarna till Max Richters tolkningar av Vivaldi. Tillsammans med andra potentiella hits som ”Happy Now” och ”Knife in the Heart” skapar hon låtar som känns skräddarsydda för livescenen, med tydlig allsångspotential.

Problemet ligger snarare i lyriken. Genom åren har Lykke Lis låtskrivande utvecklats från det slagkraftigt universella till något mer allmängiltigt och anonymt. På ”The Afterparty” närmar hon sig ibland det generiska, vilket gör det svårare att upprätthålla lyssnarens intresse. När hon i ”Famous Last Words” sjunger ”Do you have a cigarette to spare / take me somewhere I don’t care” känns det som att texten bekräftar sin egen titel.

Albumets speltid är identisk med Robyns senaste verk, men där Robyns komprimerade 29 minuter väckte nyfikenhet, känns Lykke Lis 25 minuter mer rutinmässiga och stundtals halvhjärtade. Undergångsdiscon må vara vital, men huvudpersonen själv låter märkligt oinspirerad.

”The Afterparty” har utannonserat sig som en fest efter slutet, men trots storslagen produktion och några ljuspunkter saknas den gnista och förnyelse som kunde ha gjort det till en minnesvärd avslutning på Lykke Lis solokarriär. Istället för en festlig final blir det en samling välproducerade låtar som rör sig i bekant territorium utan att riktigt överraska eller beröra på det sätt vi vet att hon kan.

För fans av Lykke Lis tidigare verk erbjuder albumet fortfarande välbekanta kvaliteter, men den som hoppats på en konstnärlig evolution kan känna sig besviken. I det växande mörkret på denna efterfest lyser hennes beundransvärda hantverk fortfarande, men gnistan från tidigare triumfer flackar betänkligt.