Annika Ström Melin: Äntligen är Orbán borta – men glöm inte läxan han lärt EU

I det oväntade maktskiftet som nu äger rum i Ungern finns en lärdom för hela EU-samarbetet. Efter 16 år med Viktor Orbán har en opposition med demokratiska förtecken lyckats ta makten. Timing kunde knappast varit bättre för resten av Europa.

När rösterna började räknas i det ungerska valet infann sig en känsla av lättnad. Orbáns era verkade äntligen vara över. Det är närmast en lycklig tillfällighet att detta sker just när Ungern genom Orbáns veto blockerar EU:s kritiska stödpaket till Ukraina – ett beslut som direkt hotar Ukrainas överlevnad i kriget mot Ryssland.

Under sina 16 år vid makten har Orbán konsekvent motarbetat EU-samarbetet. På senare tid har det utvecklats till rent sabotage. Trots att han formellt accepterat EU-toppmötets beslut om stora lån till Ukraina – som Ungern, Slovakien och Tjeckien inte ens behöver bidra till återbetalningen av – har han blockerat det tekniska beslut som krävs för att frigöra pengarna.

För att kommissionen ska kunna ta de nödvändiga lånen genom EU-budgetens så kallade ”headroom” krävs enhällighet bland medlemsländerna. Här har Orbáns veto effektivt stoppat processen, trots att Ukrainas behov är akut. Utan detta stöd riskerar landet att gå i konkurs, och någon alternativ lösning finns inte i sikte.

”EU skäller, men bits inte”, konstaterade Orbán för många år sedan, och historien har gett honom rätt. Sedan hans maktövertagande 2010 har unionen försökt bromsa hans underminering av både den ungerska demokratin och det europeiska samarbetet. Varken ekonomiska, politiska eller rättsliga påtryckningar har dock varit tillräckliga.

Frysta EU-stöd och flertalet avgöranden i EU-domstolen har visserligen haft viss effekt, men inte stoppat utvecklingen. Inte ens den så kallade ”atombomben” – artikel 7 i Lissabonfördraget – har fungerat som ett effektivt avskräckningsmedel.

Enligt denna artikel kan ett medlemsland som allvarligt åsidosätter unionens gemensamma värden förlora sin rösträtt eller andra medlemsrättigheter. Problemet är att ett sådant beslut kräver enhällighet bland övriga medlemsländer. Först Polen under den tidigare regeringen och senare Slovakien har konsekvent skyddat Ungern från sådana åtgärder.

Diskussionen om hur EU:s regelverk kan skärpas för att hantera illojala medlemsstater har därför pågått under lång tid. Ett förslag är att utöka tolkningen av unionens grundläggande värden till att även inkludera principen om ”lojalt samarbete”, som återfinns i fördragets artikel 4. Men även med denna förändring skulle enhällighet krävas för att dra in ett lands rösträtt.

En mer radikal idé som diskuterats på den inflytelserika ”Verfassungsblogg” går ut på att ”lämna Ungern utanför”. Enligt detta förslag skulle alla övriga medlemsländer lämna EU för att sedan bilda en ny union med ett nytt fördrag – och därmed bli av med problemet. Liknande idéer cirkulerade när Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget 1992, men förslaget framstår som både provocerande och orealistiskt.

Det mest genomtänkta förslaget kommer från en grupp tyska och franska forskare. I en rapport med titeln ”Sailing on High Seas: Reforming and Enlarging the EU for the 21st Century” från 2021 föreslog de att det borde räcka med kvalificerad majoritet för att dra in rösträtten för ett land som bryter mot unionens grundläggande värden.

Att frånta ett land dess rösträtt är inte detsamma som uteslutning, utan innebär snarare att landet tillfälligt förlorar sitt inflytande i unionen. Detta ger nationen möjlighet att ändra kurs och återigen bli en fullvärdig EU-medlem utan att behöva ansöka om medlemskap på nytt.

Den tydliga lärdomen från Orbán-eran är att EU borde ha agerat kraftfullare och tidigare. Rösträtten för hans regering borde ha dragits in för länge sedan, vilket skulle ha förvandlat Ungern till en medlem utan reellt inflytande. Slutligen är det väljarna – precis som nu skett i Ungern – som har den yttersta makten att avlägsna ledare som underminerar unionens grundläggande värderingar.