Anna Hedenmo: I de gamla SVT-klippen upptäcker jag något som får mig att tappa hakan

I det svenska samhällets tysta revolution

För några dagar sedan befann jag mig på en oväntad tidsresa. Inte genom någon fantastisk teknisk uppfinning, utan genom att titta på gamla nyhetssändningar från tidigt 80-tal på Youtube. Vad som började som ett försök att finna tröst i tanken att världen alltid varit skrämmande, blev istället en chockerande insikt om hur mycket vårt samhälle faktiskt förändrats.

Utgångspunkten var en gammal gåta som jag misslyckades med att lösa för 30 år sedan. En far och son krockar, fadern dör, och när sonen kommer till sjukhuset utbrister läkaren: ”Herregud, det är ju min son!” Svaret – att läkaren var pojkens mor – borde ha varit uppenbart för mig som växte upp under 70-talets jämställdhetskamp. Ändå var det inte det.

När jag nu såg ”Rapport” från februari 1982 förstod jag varför. Nyhetssändningen visade ett Sverige befolkat nästan uteslutande av män. Under 30 minuter fick endast en kvinna komma till tals – och då bara i två sekunder angående huruvida bandystjärnan Snoddas förtjänade en staty i Bollnäs eller inte.

Sändningen från riksdagsvalet samma år var inte annorlunda. Partiledarna hette Olof Palme, Ulf Adelsohn, Torbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Lars Werner – en homogen rad av män i kostym. Det var detta Sverige som formade min generation, trots alla jämställdhetsideal.

Kontrasten till dagens situation är slående. Inför valet 2026 kommer troligen sex av åtta riksdagspartier att ledas av kvinnor: Socialdemokraterna med Magdalena Andersson, Vänsterpartiet med Nooshi Dadgostar, Kristdemokraterna med Ebba Busch, Miljöpartiet med Amanda Lind, Liberalerna med Simona Mohamsson och Centerpartiet med Elisabeth Thand Ringqvist. Endast Moderaterna och Sverigedemokraterna har manliga partiledare.

Det mest anmärkningsvärda är att ingen längre gör någon större affär av detta. På tidigt 90-tal, när Gudrun Schyman tog över Vänsterpartiet, fokuserade kommentatorerna mer på hennes ”högklackat och blodröda läppar” än på hennes politiska agenda. Hon beskrevs som ”ett vitaminpiller” – en formulering som idag skulle utlösa omedelbar kritik.

Visst finns fortfarande tendenser att kommentera kvinnliga politikers utseende. När en krönikör i Aftonbladet tyckte att dåvarande miljöpartisten Isabella Lövin borde borsta håret, eller när Borås tidning kritiserade Ebba Busch för en ”åtsittande och tydligt sexualiserande” klänning i en partiledardebatt, kom reaktionerna snabbt. Sådana kommentarer avfärdas nu som sexism – tiden har sprungit ifrån de som vill tvinga kvinnliga politiker in i en neutral form.

Det är lätt att missa de långsamma förändringarna i vårt samhälle eftersom medierna föredrar dramatiska skiften som skapar rubriker. Men den demokratiska utvecklingen i Sverige under de senaste fyrtio åren är inget mindre än banbrytande. Det är en viktig samhällsförändring att unga kvinnor idag kan se förebilder i maktpositioner, att de ser att politisk makt inte är reserverad för män.

Samtidigt är det slående hur annorlunda nyhetssändningarna var på 80-talet även innehållsmässigt. Medan vi idag översköljs av rapporter om krig, klimathot och gängbrottslighet, handlade ”Rapport” 1982 om avtalsförhandlingar, strejkhot från LO och en arbetslöshet på ”höga” 3,6 procent. Det var ett annat Sverige i en annan tid – mindre skrämmande, men också mer enkönat.

I en tid när auktoritära ledare runt om i världen förtrycker, dödar och monterar ner demokratiska institutioner, kan det vara tröstande att se att vissa saker faktiskt går åt rätt håll. Den tysta revolution som gjort det självklart för kvinnor att inta maktens korridorer i Sverige är värd att uppmärksamma.

Denna förändring har skett gradvis, nästan omärkligt för de som upplevt den dag för dag. Men för den som tar ett steg tillbaka och jämför då med nu blir skillnaden dramatisk. Det ger hopp om att positiv förändring är möjlig, även när mycket annat i världen kan kännas nattsvart och hopplöst.