Annika Ström Melin: Så gick det till när Ursula von der Leyen trasslade till kramkalaset med Kanadas Mark Carney

Den kanadensiska premiärministern Mark Carneys besök i EU skulle bli en manifestation av vänskap och samarbete mellan två demokratiska allierade. I stället utvecklades det till en diplomatisk prestigeförlust för EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, vars överraskningsförslag om ett kanadensiskt associerat medlemskap väckte förvirring, kritik och ilska – både i Bryssel och i Ottawa.

Bakgrunden var annars lovande. Mitt i en global oro, med krig i Europa och växande stormaktspolitik, fanns förhoppningar om att Carneys besök i EU-parlamentet i Strasbourg skulle markera en ny era av pragmatiskt samarbete mellan Kanada och unionen. Relationen framställdes som en motvikt till auktoritära ledare och ett tecken på att likasinnade nationer kan enas.

Redan innan Carney hann landa uppstod dock en första missämja. Kanadensiska diplomater reagerade negativt på att von der Leyen meddelat att hon inte skulle närvara vid Carneys planerade tal i parlamentet dagen efter hennes eget linjetal. Uteblivandet uppfattades som en markering – eller i bästa fall en brist på uppmärksamhet – mot en gäst som förväntades hedras. Kommissionens ordförande tvingades till slut ändra sina planer.

Det var dock under själva linjetalet den 16 september som den verkliga överraskningen kom. Mitt i sitt anförande lanserade von der Leyen idén om att Kanada skulle bli associerad medlem i EU. Förslaget möttes först av entusiastiska applåder i kammaren. Flera ledamöter, däribland svenska Tomas Tobé (M), hyllade både initiativet och Carney personligen. Socialisten Chloé Ridel beskrev honom som en personifiering av motståndet mot Donald Trump.

Men bakom kulisserna var stämningen en helt annan. Kanadensiska journalister som följde Carney på resan var häpna. Aldrig tidigare hade de hört premiärministern förespråka ett associerat medlemskap i EU. Tvärtom, uppgav de, hade Carney medvetet undvikit sådana begrepp, eftersom självbestämmande är en känslig fråga i ett land som samtidigt kämpar för att värna sin suveränitet gentemot USA. I en intervju med Financial Times dagen innan talade han i stället om ett fördjupat samarbete och en ”unik allians”.

Reaktionerna från Kanada lät inte vänta på sig. Konservative ledaren Pierre Poilievre, som är Carneys främste inrikespolitiske motståndare, gick till hård attack på sociala medier. Kanada skulle varken bli USA:s 51:a delstat eller EU:s 28:e medlemsstat, skrev han. Även från Washington kom reaktioner. Donald Trump, som vaknat till nyheterna, riktade hotfulla uttalanden mot EU:s utspel.

I de europeiska huvudstäderna var tongångarna mer återhållsamma, men knappast positiva. Från Berlin kom korthuggna kommentarer om att frågan måste övervägas noggrant. Flera medlemsländer var tydligt irriterade över att von der Leyen gått ut med ett så pass långtgående förslag utan förankring. Enligt tidningen Politico hade idén varken diskuterats med EU-ländernas ambassadörer eller förankrats i huvudstäderna.

Juridiskt är förslaget också problematiskt. Någon formell status som ”associerad medlem” finns inte i EU:s fördrag. Unionen har i stället en rad olika samarbetsformer – allt från handelsavtal till EES-avtal – men ingen mellanform som motsvarar det von der Leyen föreslog. Hennes utspel blev därmed både politiskt och juridiskt svårhanterligt.

Att EU-kommissionens ordförande tar sig friheter i frågor som egentligen ligger utanför hennes mandat är ingen nyhet. Flera medlemsländer har tidigare irriterats över hennes tendens att agera på eget initiativ i känsliga frågor. Men den här gången var insatsen hög, och konsekvenserna kunde ha blivit allvarliga för relationen med ett av EU:s viktigaste partners utanför unionen.

Det var därför med viss lättnad som många i Bryssel och Strasbourg följde Mark Carneys tal dagen därpå. Med ett elegant formulerat anförande lyckades han rädda situationen. Han välkomnade von der Leyens engagemang, men undvek noggrant orden ”associerat medlemskap”. I stället betonade han vikten av ett djupt och konkret samarbete – som ska byggas tillsammans. Därmed gav han EU-kommissionens ordförande en möjlighet att omformulera sitt förslag utan att förlora ansiktet.

Det återstår att se hur relationen mellan EU och Kanada utvecklas framöver. Klart är dock att den diplomatiska incidenten visar på en växande spänning mellan kommissionens ambitioner och medlemsländernas kontroll över unionens framtid. För Mark Carney, som återvände hem med en stärkt position som en pragmatisk och balanserad ledare, blev resan trots allt en framgång. För Ursula von der Leyen lär den tjäna som en påminnelse om att även de bästa intentioner kräver förankring – och att diplomati handlar lika mycket om form som om innehåll.