Gina Gustavsson: Svenska hem är så perfekta att gäster inte längre passar in

I den svenska bostadsdrömmen – mellan renovering och revolt

I takt med att vårsolen letar sig in genom fönstren avslöjas dammråttorna i vrårna och fläckarna på rutorna. Våren markerar traditionellt startskottet för städning, renovering och den årliga jakten på förnyelse i våra hem. Samtidigt står många svenskar i en säregen balans mellan konsumtionshets och längtan efter autenticitet. En typisk syn vid återvinningsstationerna är bilar som först lastar av gamla möbler för att sedan omedelbart styra kosan mot närmaste möbelvaruhus. Det är en ritual som upprepas år efter år.

Mot denna bakgrund framträder nu ett fenomen som väckt sådan uppmärksamhet att det figurerat i både Sydsvenskan och Expressen – familjen i Hörby som valt att behålla sitt 70-talshus orenoverat. Med medaljongtapeter och heltäckningsmattor intakta har de prioriterat tid med barnen framför ständig förnyelse av hemmets ytor. Ida Ölmedal myntade i Svenska Dagbladet begreppet ”renovägrare” för att beskriva denna motrörelse.

Men hur radikal är egentligen denna renovägran? Vid närmare granskning framstår det som om både renoverare och renovägrare utgår från samma grundpremiss – att hemmet främst fungerar som en spegling av den identitet man önskar förmedla. För renovägrarna blir själva vägran ett statement, en markör för vem man är och vilka värderingar man omfattar. Hörbymammans Instagram-konto visar hur detta val blivit till ett personligt varumärke, en positionering gentemot samtida förväntningar.

Ett hem är kanske egentligen mer som ett evigt pågående ”skepp kommer lastat”, där lager läggs på lager av allt man varit, tyckt och känt genom livet. Ur detta perspektiv är det inte det osynkroniserade hemmet som borde uppfattas som ett misslyckande. Det verkligt problematiska ligger snarare i försöken att utplåna allt som inte stämmer överens med den senaste versionen av ens identitet – ett tankesätt som påminner om tonåringens krampaktiga positionering mot omvärlden.

Den schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton utvecklar detta resonemang i en nyligen publicerad intervju med rubriken ”Is your home making you happy?”. Han beskriver hur han själv tillhör dem som ser hemmet som en noggrant kurerad förlängning av jaget. De Botton menar att det naturliga förhållningssättet borde vara att betrakta en stol som något att sitta på – inget mer. Att som han själv investera en hel arbetsvecka i jakten på Stolen med stort S, den som perfekt uttrycker ens värderingar, är enligt honom ett tecken på ett inre sår som inga möbler kan läka.

Detta kontrollbehov över hemmets estetik kan dessutom leda till en bredare intolerans. De Botton exemplifierar med sin egen vardag: när någon ger honom en mugg blir han obekväm och gömmer den så snart tillfälle ges, eftersom den inte harmonierar med hans omsorgsfullt utvalda muggar. Han skrattar åt sin egen orimlighet, men i Sverige tas inredning ofta på betydligt större allvar. Här skulle det inte vara förvånande om ”muggömmarna” utgjorde en majoritet, åtminstone bland medelklassen.

Resultatet blir hem som ser perfekta ut på ytan men där ägarna inte orkar eller vill bjuda in gäster förrän ännu en utrensning genomförts. Detta väcker frågor om våra prioriteringar – varför tycks vi i Sverige så angelägna om att hålla kaos borta, även när priset blir avsaknad av värme och gemenskap? Varför definieras ett gott hem som kontroll över hur vi framstår snarare än en plats för äkta lycka?

Kanske handlar det, som de Botton antyder, om en djupare oförmåga att känna oss trygga och hemma i världens inneboende komplexitet. I spänningsfältet mellan renovering och renovägran syns kanske framför allt en gemensam längtan efter mening och identitet i en tid då hemmet fått bära allt tyngre symbolisk börda.

I vårt sökande efter det perfekta hemmet kan vi ibland glömma att ett hem i grunden inte handlar om vad det signalerar, utan om vad det möjliggör – gemenskap, vila och plats för livets alla motsägelsefulla skeden.